In the flesh?

Gick upp 0.7kg på en dag. Jag veet, bara vätska bla bla bla, men det var ändå förfärligt. Jag menar, det är ju det värsta som någonsin kan hända en människa... :P
Skämtosido,
Jag vill verkligen ner i vikt så jävla gärna, och varenda extra hekto är en pina. Och idag åt jag enormt mycket till lunch, och sedan drack kaffe och åt två frukter när jag kom hem och snart ska jag äta middag. Kommer inte kunna få spy upp det pga mamma. Allt detta kommer betyda att jag kommer vara tvungen att gå på svält på onsdag och torsdag. Tack så jävla mycket, Paulina.



Har så mycket att säga om detta egentligen, men orkar inte just nu. Alla ord är fuktiga och luktar illa just nu. Jag vill bara bort från maten eller kräkas upp hela min magsäck.

Alla tummar upp.

Känner mig så ursel att jag inte ens vill skriva någonting här. Antingen är jag för trött för att nämna saker, eller så skäms jag för mitt beteende, eller så är jag så nojig att jag tror att någon kommer hitta mig här.

Bäst är det att bara tiga och se oskyldig ut, eller?

(förresten, första bilden på mig tihi
bilden är dock tagen från sommaren 2007)

Varför ska en siffra behöva bestämma över mitt välmående? Varför känns det som att det finns ingen mening kvar om jag inte ens kan hålla mig från att gå upp i vikt. Varför ska jag reagera så starkt när jag vet att det är vätskevikt? Det handlar inte om hur pass likgiltig jag är mot ätstörningen, handlar inte om någon kunskapsbrist. Detta tyder bara på att jag vill plåga mig själv till en kraftigare undervikt; jag vill vara för smal, jag vill inte vara frisk.
Varför?! Helvete.

Jag finner inga svar. Rentav finner jag många svar - rationaliserade är de alla, men inget konkret svar. Det är bara en känsla. En känsla som leder till en tro, som leder till ett beteende, som led mig hit. Och nu sitter jag i klistret och vill stoppa in huvudet i det.

"Du är aldrig ensam, Paulina. Du har alltid mycket folk runt omkring dig och även då du har dåliga dagar stannar folk fortfarande kvar hos dig. Vad är du rädd för?"
Lögnare och svikare

Märkte en sak idag. När mamma kom hem och var på dåligt humör och klagade en massa, var kräkning det första jag tänkte på. Så som Skinner eller var det Watson uttryckte det i teorin om Conditional Learning: an unconditioned stimuli that reacts with a neutral stimuli, becomes a conditional stimuli which leads to a conditional response. Jag har lärt mig att använda min ätstörning som vapen varje gång jag behöver skydda mig själv från att bli sårad, ledsen, sviken, arg etc.

Nu är det middag. Fan

Torsdag. Bara en dag kvar till en fredag. Efter fredagens festligheter återstår det en lördag, fylld med "jag borde" ångest och stress. På söndag kommer lidelsen, den fruktansvärda känslan av stress som slukar sönder alla ens hjärnceller och gör en trött i kroppen. På måndagen smäller det:

• English A2 HL - Individual Oral Commentary
• Psychology HL - Internal Assessment
• Biology SL - Practical Design
• CAS diary and 3 questions of the month answered

Jag var tvungen att lägga upp en avslappnande bild för att balansera ut all ångest... På tal om en sak relaterande till ångest men ändå inte. Mat. Imorse vägde jag mig och jag har gått ner 0.4kg vilket är jävligt skönt. Till imorgon måste jag ha gått ner 0.6kg och när jag kom hem idag, efter att jag hade ätit och spytt, så vägde jag mig igen och såg att jag hade behållt min morgonvikt. Detta betyder då att jag inte får äta något mer idag, vilket är tveksamt. Vi får se hur långt jag klarar mig. Ska väga mig runt åtta tiden igen och om jag har gått ner tills dess (vi pratar om några hekto nu) så tar jag ett äpple. Kanske. Eller en kopp kaffe. Men det väger så mycket. Ah, varför kan jag inte nöja mig med långsam viktnedgång? -.-

Återigen borde jag plugga nu istället för att kontemplera om vikt och spyor. Igår gick jag och la mig utan att ha pluggat tillräckligt, vilket slutade med att jag imorse inte pallade mig upp ur sängen utan sov en extra en och en halvtimme. Kom till skolan efter en kvart efter att jag hade slutat för dagen, helt i onödan egentligen. Jag stack till skolan för att undvika tillfället att äta och spy, men det misstaget begicks ju så fort jag kom hem ändå. Slöseri med tid och pengar, säger jag bara. Fast ändå inte, fick träffa lite folk och prata ut lite så det är åtminstone bra. Fast samtidigt kunde jag suttit hemma och råpluggat. Men nej, jag är ju så dålig. Jag kan inte plugga. Jag är dåligt, dålig, dålig, dålig. Kan inte ens hålla mig till svält utan jag måste hela tiden stoppa nästan blödande fingrar i halsen för att få upp allt mitt misslyckande.



En kompis ringde precis och gav mig en brilliant idé. Jag ska ta en tupplur, så jag skriver mer om en timme typ! :)

Jag är en hemsk människa. Om folk hade vetat vilka elaka tankar jag tänkte om vissa ibland så hade de nog inte velat prata med mig längre



Är skitsugen på kaffe, men lovade mig själv att inte packa ner vikt på mig själv ikväll om jag nu ska lyckas med lite viktnedgång till imorgon. Vägde mig nyss nu på kvällen och väger exakt lika mycket som imorse, så förmodligen om några timmar (efter lite plugg och sömn) så kommer vågen visa på lite färre siffror.
Som om det vore så jävla viktigt egentligen. Vem bryr sig. Drick ditt kaffe. Vätskevikt säger ingenting om hur tjock eller smal du är. Du är ju redan smal och kan inte bli tjock över en natt.
Bla, bla, bla, håll käften din jävla bessewiesser.

Men för att återgå till mitt tidigare påstående om min elakhet. Egentligen är jag bara mänsklig. Alla har väl elaka sanningar om ens uppfattning och omdömde om folk. Det känns som jag lurar folk när jag är trevlig ibland. För ibland vill jag bara ställa mig framför deras ansikten och skrika: YOU CAN JUST SHUT THE FUCK UP CAUSE IM NOT LISTENING ANYWAY!!!

Det som oroar mig mest dock är faktumet att jag är så pass manipulativ. Hade jag velat hade jag kunnat töja på gränserna ganska så rejält, men jag försöker hålla mig inom moralens ramer. Men ibland händer det att jag i desperation begår små "brott" för min egna vinst. Visserligen får det mig att känna mig som en aning sämre människa, men samtidigt så kan jag inte låta bli att göra så ibland.

Ibland känns det också som att jag inte förtjänar vara vän med de riktigt goda människor. De människor som kämpar för att göra rätt hela tiden. Människor som är försiktiga i sitt agerande. Eller så menar jag helt enkelt att jag inte passar med sådana människor, för att jag själv är så explosiv av mig. Jag gör fula saker hela tiden. Vissa mindre skadliga, andra mer.

Nåväl.



Idag har jag bytat ut mina skinny-girles till mat och dryck :) Är inte direkt sugen på sallad men tycker bilden är fräsch.
Sanningen är att jag egentligen borde plugga till ett prov, och därför bestämde jag mig för att lägga några ord i min blogg för att fördriva tiden och göra något mindre tråkigt istället. Vågar fortfarande inte lägga upp bilder på mig själv, om så vore att någon skulle hitta mig och tänka: "Vänta... var har jag sett henne? Är det inte hon som... Oh my God, det ÄR hon! Inte visste jag att hon var så jävla störd i huvudet. Hon som såg nåågerlunda normal ut!" Instant fail.
Några dagar efter ser jag denna person på skolan eller på stan eller nånstans och brister ut ett glatt "hej" men får en plågsam och påtvingad hälsning tillbaka. Så nej, tack. Inga bilder på mitt vackra ansikte inte.


Jag längtar till helgen, men ändå inte. Längtar till fredagen och dess händelser med fest och dylikt men jag längtar verkligen inte till lördagmorgonens ångest när man vaknar och det första man tänker på är: "Oh my God, Internal Assessment, English Oral, Biology Practical Design, CAS, TOK....!!!" Kräkning säger jag bara. Ingen ätstörningskräkning då utan en "hej jag mår illa, har du en platspåse jag kan spy i?". Jag vill verkligen inte. Ah. Men okej, Paulina. En dag i taget.

Det var något mer jag ville få sagt innan jag avslutade mitt bloggande. Hmpf. Tyyyyp... Näeeh. Jag är på cphumör när jag är stressad och rastlös. Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig. Men jag har prov om 9 timmar. Herrejävlar. Nio timmar. Dö. Ångest. Dö.
Nej okej, jag har inte så mycket ångest. Annars hade jag inte babblat så mycket här. Eller?... Eller?

Jag får glädja mig att detta är inga final exams och dessutom inga mock exams heller, endast ÖVNING.
Bla bla bla jag hatar när jag ska låta smart. Jag ska avsluta inlägget med mitt favoritcitat från en av alla de tråkiga IB böckerna jag har läst under min skoltid (okej, vissa böcker var ändå någerlunda bra... som denna... faktiskt riktigt bra om jag måste vara ärlig). Detta citat tycker jag stämmer så jävla bra på ett sätt.

"I'm glad it's a girl. And I hope she'll be a fool — that's the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool."
Daisy, The Great Gatsby, F.Scott Fitzgerald (1925)

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too




Vaknade imorse i en skymta av ångest. Ångest för skolan denna gång. Har så otroligt mycket att göra, och allt tar sin dyrbara tid, vilket gör att man slutligen har sömnlösa nätter och huvudvärk. Sådan stress bidrar också med större störningar inom matområdet. Vad kommer hända under exams? Jag vägrar gå igenom en äta-spy period och jag tänker heller inte svälta. Vad ska jag göra då? Äta normalt, TYP? Vad är normalt? Hur kan en sådan som jag dra gränserna?
Jag kan mycker mer än vad jag själv tror.

Orkade inte väga mig imorse eftersom jag vaknade hos en vän och ville inte väga mig på en våg som inte var min med tanke på att det kanske skiljer några hekto. Imorgon blir det alltså vägning och jag hoppas på en minskning, obviously.
Men, men, men. Idag var jag så dum att jag köpte sushilunch och åt hela 13 bitar, sedan kom ångesten och ledde mig till Espresso House där jag köpte en chai latte, en biskotti och sedan 100g vitchoklad för jag skulle ju ändå spy upp allt när jag kom hem. Det hemska var att sitta i bussen och vänta på att det blev möjligt. Tänka sig att jag under 40 minuter satt eller gick runt med en massa mat i magen som bara väntade på att komma upp. Jag stog inte ut med mig själv, och tankarna om att ju mer tiden går, desto fler kalorier suger min kropp åt sig. Allt var svartmålad och hade ÅNGEST skrivet i versaler. Panik.

Kom hem och kräktes upp det så klart och efteråt skakade jag av utmattning. Därför tillät jag mig själv äta en enkel fruktsallad på äpple, päron, kiwi och apelsin och vindruvor, tillsammans med en kopp te. Visserligen planerade jag att kräkas upp det men min mamma kom hem vilket gjorde det omöjligt. Nu, flera timmar senare, sitter jag och känner mig som ett berg. Jag vågar inte resa mig ur stolen och gå till köket och prata med mamma för att jag är rädd att hon kommer direkt se hur tjock jag är. Jag behöver gå på toaletten, men jag fruktar ångesten över mina dallrande lår på vägen dit. Allt blir så ologiskt men så känslomässigt sant att jag vet inte vad jag ska ta mig till.



Jag bara låter mig själv fördummas.

* * *

Det känns som jag bakar och jag har alla ingredienserna ställda på disken. Kakan som jag ska baka är något jag aldrig smakat på än, men trots det så jag kan receptet väl. Problemet är att jag inte lyckas blanda samman ingredienserna. Istället står de kvar där på disken, och deras utgångsdatum börjar närma sig, men de står fortfarande kvar. Jag, i mitt psykiska handikapp, bara står där och försöker få mjölet att hällas och ägget att knäckas med ögonen. Sedan står jag där, besviken, och undrar varför ingenting händer. Det krävs alltså inte bara viljestyrka, utan mod också. Allt detta påvisar min feghet. Bra va? Not.

Okej nu ska jag ringa pappa och sedan fortsätta min ybertråkiga spanska essay-writing. YÄCK.

Har nyss ätit middag. Det enda jag kan tänka på nu är att mamma och mormor ska åka så att jag kan fortsätta äta och sedan kasta upp det. Fan. Varför måste mat vara så gott?



Om det bara kunde varit äckligt. Om jag bara saknade aptit. Om bara logiken kunde tystas ner, och låta mig göra fel beslut. Min kompis sa till mig idag om hur smal jag har blivit och hur det börjar se oattraktivt ut. Jag ville inte låta som jag inte tar det på allvar, men jag fick anstränga mig för att inte småskratta åt det. Lögner, tänkte jag. Men jag vet att hon har rätt på sitt sätt. Synd bara att vi inte kommer överrens.

Måste erkänna en ganska så pinsam sak. Jag ser mig själv som en väldigt medveten tjej. Men ibland gör jag saker som bara är helt korkade, och som får mig att framstå som en idiot bland andra. Idag fick jag syn på en tjej från min klass som jag inte har lagt märke till förut pga hennes frånvaro och också pga anledningen att vi inte har några lektioner tillsammans. Hon har blivit extremt smal och jag kan på många sätt se på henne och förstå att det inte är snyggt och att normalt folk inte heller tycker det är snyggt. Men ändå kunde jag inte sluta stirra på henne med avund och önska att jag var lika smal. Hon satt där, för sig själv och såg miserabel ut. Medan jag stod där bland en klunga folk och skrattade. Varför skulle jag vilja sitta i samma plats som henne? Varför vill jag, i andras ögon, vara ett objekt som andra äcklas av? Var någonstans kommer det skina från mig? Ingenstans, ingenstans. Jag tigger om att dö.

Anorexi och Bulimi: "Ett långsamt självmord"

Jag vill inte dö, jag vill leva och vara lycklig och smal
Jag vill skratta, jag vill njuta och vara smal
Jag vill orka, kunna festa, kunna fika, kunna vara smal

...Jag vill så mycket men helst av allt vill jag vara smal

Det värsta av allt är att jag känner mig alldeles för tjock för att må dåligt på grund av det här. Jag säger hela tiden till mig själv att jag måste gå ner en hel del i vikt innan jag får lov att klaga. Men varför ska jag klaga över mina egna val egentligen? Det finns inget utrymme för sympati när man själv väljer att plåga sig själv.

Jag har märkt att ju mer jag går ner desto tjockare känner jag mig. Samtidigt som att jag är medveten om att jag blir smalare. Men jag tror att det är för att ju mer man går ner desto mer känner man att man behöver bibehålla "smalheten" och då växer paranoian om att den försvinner så fort man inte 'tar hand' om den, dvs svälter eller kräker. Och ju smalare man är desto mer press känner man att man inte får gå upp, för då kommer alla ändra sin uppfattning om en och också på grund av den växande paranoian kommer man trigga sig själv till ännu en till viktnedgång.
Men, får man ingen bekräftelse om att man har 'lyckats' så kommer man också trigga sig själv till att gå ner i vikt, tills man får det bekräftat att man har blivit smal.
Så det finns ingenting de utomstående kan göra för att hjälpa. Jag har märkt att jag slutar lyssna på folk som säger att jag måste sluta, börja äta och bla bla bla. Min hjärna har blivit hal, alla ord som jag blir tilltalad halkas ner i något tomrum, där obetydliga tankar samlas och möglar tillsammans. Jag är så pass inställd på att gå ner i vikt att ingenting kan få mig att sluta känns det som.

Nu har dom stuckit.
Har lite tid på mig

Så nu ska jag till skolan snart.
Ville bara säga att jag vägde mig imorse och vägde 0.2kg mer än igår vilket suger verkligen. Känns som jag behöver svälta för att gå ner i vikt. Vill egentligen inte göra det eftersom det tar så jävla mycket på mig, men vad finns det för andra altenativ? Ska försöka en dag och se hur det går. Eller nej, inte komplett svält utan väldigt små måltider bara.

Frukost: 1 msk linfrö utspätt m. sojamjölk, 1 kopp kaffe m. sojamjölk

You're not managable enough to be thin, look at yourself - if you really really wanted to get there, why are you still maintaining the same weight?



And you're just a silly girl browsing on the internet for thinspiration because you need motivation.
No matter how much you suck in, no matter what you're wearing, no matter how much you try
you will always be fat to me.
My definition of fat is unique. For me, you're fat. For me you need to lose. You tried to kill me once but it didn't take long before you realised my worth. You love me and you know it. You try to rationalise me, you love me. You try to avoid me, doesn't work - you love me. You say you're gonna leave me, but you're days with me become longer. Do I love you? Perhaps I want to love you, perhaps I want to kill you. I want to let you believe that I love you. Maybe I do. Or maybe I just want to see you suffer. Pain for you, is pleasure for me.

Sedan jag har skaffat våg har jag insett hur jag sakta men säkert börjar bli beroende av den. Jag vill väga mig varje gång jag är på toaletten. Jag vaknar på morgonen och fasar över vågen. Jag kommer hem till vågen. Mitt humör reflekteras från vågen. En samansatt siffra som symboliserar min vikt. Vad symboliserar min vikt då? INGENTING. Typ, öh - kontroll och styrka? Paulina, du känner dig själv så pass bra att du vet att du lurar dig själv. Det spelar ingen roll att du vet om att det är fel när du ändå väljer att göra fel.

Problemet är, varför vill du skada dig själv? Idag satt jag på busshållplatsen och var lite nedstämd över dagens morgonvikt. Jag fick plötsligt en tanke om att ta en kniv eller ett rakblad och skära ett djupt sår i min armled som straff. WHAT? Varför skulle jag ville göra det? Hade aldrig gjort det eftersom jag hade dött av förudmjukelse om någon hade sett det. Men det hade känts skönt på något sätt.

Jag ska ut ikväll igen såklart och ångesten inför hur jag kommer se ut i mina kläder börjar redan växa. Det sista jag vill är att känna mig tjock. Och jag ska äta hos en kompis och dricka vin, mycket trevligt. Men det håller emot jättemycket. Dock är min gyllene regel att aldrig låta ätstörningen ta över mitt sociala liv. Så middag blir det=) Dessutom blir det en fylla senare så då måste jag ta hand om mina matintag. YEAH.



En annan sak. Jag tänkte göra en viktkurva! Jag ska registrera mina vikter varje dag och sedan se hur det utvecklas
Under höstterminen har det gått från 52 till 47 och under julen och nyår nådde jag 46 sedan har jag gått upp till 47 igen. Men det finns ännu tid kvar och jag måste sätta mål så att jag kan pressa mig själv till 44kg.

[x] 52
[x] 51
[x] 50
[x] 49
[x] 48
[x] 47
[ ] 46
[ ] 45
([ ] 44)

Jag lovade mig själv att jag bara skulle ner till 45, men det känns så lite att bara ha ett 2kgs-mål. Tänkte ha 44 som en säkerhetsvikt. Att om jag väger 44 kan jag tillåta mig själv äta lite mer för att hålla mig mellan 44 och 45.

Ska väga mig nu.

Fan vad jag är snygg idag btw. Ska på fest och har ingen bh på mig för att det är en halterneck som jag har på mig som visar typ hela ryggen. Som tur är har jag minimala bröst så det varken stör synen eller känslan :) Det ska bli kul ikväll. Hoppas dock att ingen kommenterar på mig bhlösa outfit. Känner mig relativt smal också så det är bra. Dock måste jag äta ikväll :( Fan. Jag lovar, om den maten kommer ändra min känsla idag så kommer jag vara så otroligt arg. Kommer nog spy upp maten för att få fram rätt känsla. JA, så långt får det gå! Fast måste vara varsam för sminket och så att det inte låter. Förhoppningsvis är det hög musik hos Sofie så hon inte hör. Fan, hoppas jag inte kommer behöva göra det. Ska äta väldigt sakta och ytterst lite. Men jag får skuldkänslor för att jag vill verkligen äta normalt för hennes skull eftersom hon gör middag till oss. JAG VÄGRAR BLI MÄTT. Jag känner redan ångesten. Hur min mage kommer putas ut, hur armar, ben, rumpa, höfter kommer kännas betydligt mycket större efter måltiden. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
SNÄLLA GUD, låt denna känslan vara kvar till resten av kvällen. Snälla, snälla, snälla.

Okej nu kom mamma, ska börja dra mig, puss

I saw her face and I wanted to cry. Jag ser känslan när jag tittar på henne, stoltheten över att vara så smal och se så nöjd ut. Jag ser hur kläderna hänger snyggt på henne (pratar inte om Mary Kate nu, bilden är bara skön) och hur hon verkar trivas i sin kaffe latte diet.
Varje dag känns som ett misslyckande för mig för att jag stoppar in mig mat varje dag. Visserligen har jag en kontrollerad diet och äter endast vissa saker. Men jag stoppar ändå i mig det hela tiden. Lusten till svält triggar mig oerhört mycket. Det är något fint med det, något så försiktigt och elegant.
Hela den här öppna-munnen-tugga-svälj metoden är något så groteskt egentligen.

Nej.
Nej, nej nej.
Även trots att jag ibland känner så, så vet jag att mat är kärlek och bidrar med lycka. Det är en lycka att sitta ute med vännerna och äta. Det är lycka att kunna njuta av det goda. Att kunna unna sig det goda. Det är lycka att inte behöva pressa sig själv till svält. Jag vet det, men jag känner mig ändå så dålig.

Idag har jag ätit:

Frukost: 1 kopp kaffe
Lunch: ½ tallrik ärter,  1/4 tallrik vitkålsgratäng, resten sallad
Mellanmål: 1 chailatte på sojamjölk
Middag: Laxsallad, 1 äpple
Kvällsmål: 1 skål ärter, gurka, äpple, te

Hela denna dagen skriker ångest. Fasan över morgondagens vikt är enorm. Enda stunden säger jag till mig själv att jag ska börja äta frukost, andra stunden intalar jag mig själv att börja skippa lunchen. Tänk ändå så många kalorier jag hade sparat om jag skippade lunchen. Men vänta, hade inte det gjort mig trött och irriterad i skolan? Hade inte det tagit bort en stor lycka ifrån mig, en lycka som jag måste bibehålla i skolan?

Tyvärr finns det nog inte ett annat sätt än att hålla käften och äta och sluta svälja alla lögner jag intalar mig själv.

Jag hatar att jag ska vara så beroende av mat (Paulina, det är vi alla. Mat behöver kroppen för att...) BLA BLA BLA HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA RATIONELLA SKITSTÖVEL!!!! Kvällsmaten var ju så jävla onödig. Varför äter du så mycket ditt fetto? Dina kompisar som du umgicks med tog säkert ingenting efter att de kom hem. Varför ska du äta? När du inte ens behövde!?!?!

Imorgon blir det ingen lunch. Det blir ingen lunch! FAN HELLER. Varför ska jag äta när det ändå smakar likadant varje gång jag äter det? Fine, jag vet hur ärter smakar. Behöver fan inte smaka på det fler gånger! Fuck quinoa, de säger att det är nyttigt men det är bara kolhydrater som jag vill spotta på och trampa ner! Du ska inte äta imorgon. Du ska dricka kaffe på morgonen, köpa chai på efter middagen och äta ytterst lite middag inför festen.

Och nu ska du träna
Sedan ska du plugga

Jag är alldeles för snäll mot mig själv. Jag behandlar mig själv som om jag älskade mig själv över allt annat. Slut på det! Sluta älska och hit med skeptismen! Du är tjock, du är tjock, du är tjock. Fan, jag kan inte övertala mig själv att jag är tjock. Jag är ju ganska smal HEHE. Nej, men okej: du är inte smal nog, du är inte smal nog, gå ner i vikt din tönt, NER NER NER.

Jag längtar efter den dagen då jag känner mig så otroligt smal och fräsh. Då jag går och visar upp mina smala ben och riktigt känner av hur smala de är och känner av hur folk tittar och beundrar. Då jag går med en kaffe i handen och ser så jävla snygg ut. Då jag kan tänka: Fan vad duktig jag har varit idag och fan vad bra jag känner mig.

aaaahhhhh är helt kääär i den känslan! <3



Du ska få se
Jag ska uppnå mina 45 kilo om det så kräver att jag slutar äta i skolan.
Nej, Paulina... Du måste sätta gränser och hålla dig vid dem så du inte blir sjuk igen.
Jag kommer inte bli sjuk igen, jag har inte tid med sjukdomar. Jag vill bara bli jättesmal igen.
Du motsäger dig själv
45, 45, 45, 45. Fan, nu blev jag lite sugen på 44. 43? Nej, ah. Ångest. Nu vill jag bara ner mer. Nej, men 45. Eller 44. (Shit även min sjuka sida kan lura mig att jag bara vill ner till 45. 44 hade suttit bra också. Ah, fin siffra. Jag vill redan ha. Ångest, ångest. NEJ!)
Hör du på dig själv? Du låter helt neurotisk. Varför inte glädjas av dina 46-47kg som du ändå ser jättesmal ut på? Du kommer inte kunna klättra upp någonstans om du ständigt vill falla ner. Det du gör, indirekt så begår du sakta självmord. Vill du dö? Ville inte du leva och vara glad? Ville du inte skratta och njuta? Eller vill du lida?
Men seriöst, hur kan jag lida om jag uppnår en vikt där jag blir nöjd (som jag är nu, fast jag har det mer försäkrat då. För då kan jag säga liksom "Nej, du kan omöjligtvis se tjock ut när du väger endast 45 kilo". Nu kan jag liksom säga att jag kan se tjock ut eftersom jag vet att folk i min ålder, i min vikt och längd  väger bara lite mer än mig och kan se tjocka ut dom också. Inte tjock, men inte smala iaf). Det finns många som klarar av en väldigt låg vikt, mår lite dåligt av det men allmänt så mår dem bra.
Du ser inte hur de lider. De har det lika jobbigt som dig, och även ännu jobbigare om de befinner sig vid en lägre vikt. Du har själv varit där, du har själv sett hur det är. Visst finns det njutningsbara stunder, men det är bara intervaller för själva helvetet som är centralt i din vardag. Du har ett val i livet: Vill du leva eller vill du dö?
Extremist, javisst! Jag vill leva och jag kommer inte dö av 45 kilo.
45 kilo säger du nu. Några månader senare sa du 47. Du har nämnt nu att 44 hade passat. Når du dit kommer du tycka 43 är en finare siffra, varav 42 ligger närmare 40, vilket kommer bli 41 och sedan är det bara ett kilo kvar till 40. Efter 40 är din hjärna så pass ursvulten att den kommer tro att 39 är den coolaste siffran som finns. Jag säger inte att du är på väg dit eller att du kommer komma dit för att jag litar på dig att du inte kommer vara så pass dum. Men om du nu är nöjd med det du har, varför inte stanna på plats då? Varför lida för att lida? Varför inte bara vara glad?
Lyckan är momentär. Den kommer och går, tar vilopauser och springer iväg igen. När den försvinner, vem är din tröst då? Vem kan komma så nära inpå mig och ge mig riktig tröst? Vem om inte jag? Jag, för att jag är den enda som kan göra något från hjärtat, jag är den enda som kan vara hundratio procent ärlig mot mig själv. Jag är den enda som kan lukta mig till det inre där problemet sitter. Medvetet, eller omedvetet - ibland vet man inte var det smärtar. Men jag känner och jag vet vad som hjälper. En upplyftning. Att bli lättare. Att stå emot, att kontrollera. Att veta att det finns något som är mitt eget och som jag kan manipulera och kontrollera. Jag vet att många andra lider av det här men det är ändå bara mitt. Hon är min vän. Jag hade inte varit lika lycklig idag om hon aldrig hade knackat på mig dörr och gett mig en smal kropp. Jag är lycklig för att jag har lyckats. Nu vill jag bara lyckas lite till. Det är som att ha ett matteprov och alltid få högsta betyg. Efter högsta betyg är uppnådd kämpar man för att få maximal poäng. Jag har högsta betyg nu, men ännu har jag inte uppnåt de maximala. 100 % rätt. Så försök inte övertala mig att ett liv bortom all kontroll är ett säkert liv. Försök inte övertala mig att jag kan släppa det här och bege mig in på en värld där vad som helst kan hända. Låt inte mina ögon förblindas, ändra inte på mina mått. Jag har mig själv nära på detta vis och jag tycker om att kunna andas min egen luft. MIN luft.

En vän till mig sa detta idag. Tyckte det lät härligt. Bra livsfilosofi...ish. Egentligen inte. Egentligen ska man bara duktig och göra allt i tid. Egentligen ska man lära sig utav sina misstag och aldrig repetera dem. Egentligen ska man vara ideal, perfekt, en stark individ som bygger tjockare och tjockare skal för varje år som passerar.

Jag går och lägger mig varje natt och påbörjar en fördröm om ett liv bortom mitt nuvariga liv, jag med lite mer ålder, som lever livet. Jag, som alla andra, drömmer ofta om sex, pengar, shopping och andra relationer. Oftast om sex då. Roligast är det att skapa små "avsnitt", det vill säga att man spelar upp olika scenarion i sitt huvud varje gång innan man somnar. Kvinna förför ung man; kvinna har sex med en upptagen man; kvinna har sex med sin bästa kompis och så vidare. Ibland när jag känner för det kan jag även tänka på folk som jag känner nu och spela upp scenarion som ändå är sannolika. Vissa saker som aldrig aldrig ALDRIG kommer att hända, men andra saker som möjligtvis kanhända.

Det värsta med dessa drömmar är att de ibland stoppas av tankarna. De kommer krypande och tränger igenom varenda nervimpuls. Parasit, parasit, parasit. Inkräktare! Ut ur mina tankar, sluta ockupera mina drömmar, bort bort bort! Men dom försvinner inte, utan istället så jäser dem och ger mig huvudvärk. Jag drömmer om hur livet kommer förändras när jag är jättesmal. Hur alla kommer se att jag har lyckats och beundra mig i hemlighet. Hur lyckan accelerar när vågen visar mindre, hur stolt jag kommer vara av att vara benig. Dessa tankar gör mig dum och på ett sätt döver de alla andra tankar, där vissa av dom är smärtsamma. Det är skönt att oroa sig för sin vikt istället för andra saker ibland. Vikten kan jag kontrollera, om jag så vill. Det att jag inte är diciplinerad nog är en annan sak. Ah.

Jag vet att jag kommer känna mig äcklig när jag är för smal. Jag kommer känna mig svag och liten. Jag kommer inte känna mig lika stolt för att rädslan att gå upp i vikt kommer bli ännu större och jag kommer leva i konstant panik. Jag vill inte, men ändå vill jag.

Jag vill inte tillbaka till anorexin, absolut inte. Men hade varit skönt att få stanna halvvägs.

Jag ska börja ta risker
Jag måste börja våga mer. Ta chanser, vara mer impulsiv (iaf när det gäller vissa grejer)
Jag ska våga känna efter
Tänka lite mindre, leva luftigare
Måste bli ärlig mot mig själv och andra

Just nu lever jag det ultimata livet förutom en del detaljer som saknas. Jag känner mig som ett pussel vars alla pusselbitar ligger på plats förutom ett fåtal som saknas eller har hamnat fel.
Men jag är lycklig.
Jag är så lycklig att jag känner mig som att om jag spänner mig riktigt hårt så kommer glitter falla ut ur mig.

Men nu väntar mig några jobbiga månader och lyckan kan försvinna närsomhelst.
Jag behöver närhet och bekräftelse. Någon som tror på mig då jag börjar tveka.
Och jag behöver någon att dela med mig med.
Dessa personer finns redan i mitt liv
Mest av allt behöver jag någon som inte vill släppa taget om mig, som bara vill ligga där i sängen och hålla om mig hela natten. Han behöver inte säga något. Bara vara där.

Nu måste jag återgå till studierna.

Det var längesedan jag tog mig tid åt att blogga. Delvis har det varit för att jag har haft det lite stressigt på sista tiden, men också för att jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Ibland har jag suttit i mina tankar och kommit på en massa bra saker jag kan prata om i mina bloggar, men ofta är jag inte tillgänglig till datorn, eller så bara orkar jag inte.

Jag är trött på att inte orka, trött på att vara lat.



Jag insog för några dagar sedan att jag inte tar ansvar för mitt liv överhuvudtaget. Jag lever på små små lögner som jag själv har viskat i mitt eget öra, med Gud ovanför mig som ser till att inget illa kommer att ske. Jag är för positiv. Jag är för hoppfull och optimistisk. Mestadels kan man tycka sig att detta är bra egenskaper, men jag har nu insett att jag kan förlora på det också. Ena dagen kan allt skita sig, tiden rinner ut och det blir försent. Det gäller att varje dag ta ansvar för sin handling. Tänka efter innan man handlar.

Jag fastnar i cirklar. Jag blir aldrig nöjd, jag är en njutningsmänniska. Jag går efter känslan och låter alla mina beslut bestämmas av den. Jag låter mig själv njuta. Det är en egenskap jag ändå trivs med,
MEN,
Faktumet att jag lägger för lite energi på det som är viktigt och det som ska leda mig frammåt är något som jag stör mig på oerhört. Jag måste skärpa mig och bli bättre.

Här är en lista på saker jag måste göra för att bli bättre:

1. Få mer sömn
2. Göra alla min läxor i tid
3. Plugga utan att störas av MSN och Facebook
4. Sluta kräkas
5. Gå ner i vikt
6. Sköta min ekonomi
7. Börja träna
8. Tänka på mitt eget bästa, och inte andras hela tiden
9. Få bara 6or och 7or i alla mina IB ämnen
10. Inte slösa en massa dyrbar tid

Jag är så tacksam över att jag har fått ett sådant nästintill perfekt liv. Saker och ting kunde ha varit mycket värre. Visserligen finner jag mycket i mitt liv som jag har brister på, saker som borde förbättras, justeras eller tas bort, samt läggas till. Jag vill bli bekräftad. Jag kan inte lita på mitt eget omdöme. Säg att jag ser smal ut. Säg att jag är duktig. Säg att du tycker om mig. Att du är glad att jag finns där.



Vägde mig imorse: 47.4kg
Gick till köket och började steka två majskotletter, koka 2 ägg, öppna en burk vita böner i tomatsås, ta fram 4 mackor, smör, ost, sylt, kellogs K special och en massa vätska i form av coca cola, vatten och cappucino. Efter all mat var uppäten, mat som inte smakade överhuvudtaget, mat som jag inte fann någon njutning i överhuvudtaget, gick jag och spydde upp det och vägde mig igen. 47.4kg. Ain't that cool? Very, Paulina.  Very cool.

Jag förstår inte varför jag 'hetsäter' när jag inte ens är hungrig eller sugen. Varför fortsätter jag äta när maten inte smakar och jag inte finner någonting njutningbart med det? Är det kräkandet som facinerar mig? Tycker jag att det är skönt? Det kanske är det. Nej, det kan det inte vara. Jag tycker det är äckligt och otroligt jobbigt. Visst, känslan av att någonting kommer ut ur kroppen så snabbt är en skön känsla. Men det är inte kräkandet som får mig att hetsa mat. Eller?

2,5 kg. Ah. När ska jag och 45:an mötas? Jag tittar på mig själv och tänker att jag är tillräckligt smal. Jag intalar mig själv att även om jag tycker jag är tillräckligt smal så är det bara lögner. Du är inte smal förrän alla andra håller med. Dina ben syns inte förrän någon har kommenterat. Jag är en attentionwhore och det är illa. Men jag är den sortens som smyger om det. Jag ber inte om kommentarer utan jag väntar ut dem.

Idag är det fest och det ända jag hoppas på är att jag kommer känna mig smal, bli perfekt full och ha det riktigt roligt.
Puss på mig, dig och alla

Kom hem klockan sju imorse. Mamma blev en aning förvånad när hon såg mig vid ytterdörren med utkletat smink och en trasig röst. Men hon blev inte arg, skrattade lättsamt åt mig och sa att jag var galen, medan hon klädde på sig för att gå till jobb. Så fort hon stack gick jag till köket och åt:
3 mackor med ost, 250g yoghurt, 2 avokado
utspätt med 2 glas saft och 1 glas cola
... kräktes som en fontän. Det var skönt.

Men nu är det över. Nu är det 2 spyfria veckor som gäller. Hoppas, hoppas.

Gick och la mig och vaknade med fet ångest inför skolarbetet som fortfarande inte har satts igång. Jag ska dock. Mormor är här och överraskade mig med att säga "Jag har köpt en våg!" Jag frågar henne varför och hon svarar "... så att du kan ha större kontroll över din vikt och inte gå ner mer". Det var det dummaste jag någonsin har hört. En våg är det sista jag behöver. Men det sa jag inte. Innerst inne blev jag glad; nu kan jag äntligen ha kontroll över min vikt. Jag ska ner till 45 kg. Jag bryr mig inte om konsekvenserna. Jag ska ner till 45 kg. Detta ska jag göra genom en kontrollerad kost:
Te till frukost
Grönsaker till lunch
Så lite som möjligt till middag, helst ingenting
Te till kvällsmål

Saker jag absolut inte får äta:
Godis
Choklad
Chips
Kakor
Glass
Chai latte från Espresso House

Saker jag endast får äta extremt lite under middagarna
Potatis
Pasta
Ris
All slags kött

Mat jag ska fokusera mig på att äta:
Te m. suketter
Kaffe m. sojamjölk o. suketter
Grönsaker (förutom avokado)
Frukt (förutom banan)

Haha, denna kosten är ingenting annorlunda från den kosten jag brukar hålla mig till. Men nu ska jag vara extremt varsam med den. Och träna måste jag börja göra! Situps varje dag från och med nu, 100st. Det är inte mycket men det hjälper till med förbränningen.

Jag ska ner till 45. Jag ska bevisa för mig själv att jag kan.
Nu måste jag dock plugga. Funderar på om jag borde börja räkna kalorier igen.
Ibland är det så svårt att hålla koll på vad som är för mycket eller inte. Hatar mat.
Hatar att den ska ta så mycket av min tid. Jag hatar att behöva tänka på att äta, att behöva acceptera att man har ätit,
att behöva äta.

Okej nu ska jag sluta bullshita.



You sit there in your heart ache
Waiting on some beautiful boy to
To take you from your old ways

Fortune cookie: Love is the best medicine for a broken heart

Inatt drömde jag att jag hade sex. För första gången i en dröm. Det var underbart. Fast själva akten var mycket kortvarig för att jag vaknade såklart så fort det började. Typiskt. Men det känns ändå bra. Nästa gång kanske jag drömmer fullt ut.
Haha. Jag älskar att sova nuförtiden. Det känns så bra att komma bort från verkligheten och vara någonstans där det inte finns några krav. Ingen stress. Inget Du måste plugg, Du måste äta, Du får inte spy, Gör ingen besviken, Spendera inte för mycket pengar, Vakta din mun, Säg inte så, Gör inte så. Man kan bara vara. Bara vara.

Igår när åt min fortune cookie igår och läste vad det stod blev jag helt förblundad. Fan. Det är ju sant. Jag vill verkligen bli kär. Lyckligt kär. Jag vet att jag förtjänar det och jag vet att det kommer ske förr eller senare, men ändå känns det som att Gud försöker lära mig en del saker innan jag får min chans. Jag tycker ändå att jag har gjort framsteg när det gäller kärleken. Med tiden lär jag mig att anpassa mig och våga mer. Förstår inte vad det är jag är rädd för. En vacker dag kommer jag bli sårad, dumpad kanske även bedragen. Det händer väl alla och det är väl bäst att låta saker och ting ske och inte oroa sig för konsekvenser. Jag vet att jag förtjänar den känslan, att vara kär. Men ändå väljer jag ofta att låta den passera eller förtvina.

Jag har insett att jag är en av de personer som har ett stort medvetande och vet mycket hur saker och ting bör vara, men som samtidigt inte litar på logiken för hon är rädd att den kommer svika. Ofta händer det att man gör någonting som anses vara bra, men sedan inom kort inser man att man har förlorat på det.



Det smärtar mer att göra rätt och ha fel än att göra fel och ha fel.

Just nu, vad som är händer, var jag är än, hur jag än mår, så vill jag bara ner i vikt. Jag vill ner, ner, ner. Jag vill ner till 45kg, 100 punds. Ha ett BMI på 17.5 och vara nöjd. Nöjd. Lycklig. För viktminskning är ju lika med lycka. Det vet jag för jag var ju så lycklig när jag led av anorexi.... (för dom som inte förstår sig på sarkasm vill jag bara påpeka att jag var sarkatisk).

Jag är sjuk just nu. Har en förkyldning som tvingar mig att sitta hemma när jag ännu en gång vill ut och vara social. Känns jättekonstigt att stanna hemma ikväll. Kan nästan inte tro det. Jag måste kunna övertala min mamma.

Nu sitter jag och dricker te med citron och honung och försöker komma på någon bra udanflykt. Men om jag nu får åka in till stan kommer vi sitta på möllan och ta en öl eller cider -- kalorier som jag inte vill stoppa i mig. Kanske tar en fika istället? Usch. Kanske bäst att stanna hemma och inte stoppa i sig onödiga kalorier. Men nej, fika! Ah idiot Paulina håll käften innan jag blir irriterad. Det är klart att din vän är värd de där kalorierna. Du kan svälta imorgon.

Cj är här och vi försökte ta bort mitt blogginlägg som råkade publiceras två gånger men det funkade inte så jag är tvungen att skriva något random här.

Random.

Jag var på lilla torg med folk och nu är jag här.

Puss på mig

When there's no where else to run
Is there room for one more son
One more son
If you can hold on
If you can hold on, hold on
I wanna stand up, I wanna let go
You know, you know - no you don't, you don't
I wanna shine on in the hearts of men
I wanna mean it from the back of my broken hand

Another head aches, another heart breaks
I am so much older than I can take
And my affection, well it comes and goes
I need direction to perfection, no no no no

Help me out
Yeah, you know you got to help me out
Yeah, oh don't you put me on the back burner
You know you got to help me out, yeah

And when there's nowhere else to run
Is there room for one more son
These changes ain't changing me
The gold-hearted boy I used to be

Yeah, you know you got to help me out
Yeah, oh don't you put me on the back burner
You know you got to help me out
You're gonna bring yourself down
Yeah, you're gonna bring yourself down
Yeah, you're gonna bring yourself down

I got soul, but I'm not a soldier
I got soul, but I'm not a soldier

Over and in, last call for sin
While everyone's lost, the battle is won
With all these things that I've done
All these things that I've done
(Time, truth, and heart)
If you can hold on
If you can hold on



Egentligen skulle jag ta bussen till Malmö nu mot en ännu oplanerad destination, men jag bestämde mig för att stanna kvar en extra timme och ägna mig åt att blogga lite. Jag är redan sminkad och påklädd, all mat är redan uppäten, uppkastad eller ligger i soporna som senare ska kastas. Snart.

Jag vaknade imorse och vägde mig - - 46kg.
Jag sa till mig att det var värt all lidande de senaste dagarna med svälten och kräkningarna. Jag smög mig tillbaka till sängen och låg där och kände hur mina höftben stack ut och hur revbenen var synliga; jag njöt. Kvickt dök det upp en tanke som sa till mig "... bara ett kilo kvar!". Ett kilo kvar till vadå? Perfektion? Eller? Ett kilo blir två, blir tre och flera och kan slutligen sluta med döden. När jag tänkte det här började jag skratta lättsamt för mig själv. "Haha som om jag någonsin skulle dö av anorexi!". Nej, just det. Du kommer inte dö i anorexi, så varför bete dig om om du vill göra det? Du motsäger dig själv, Paulina. Ju smalare jag blir desto tjockare blir jag. Ju mindre jag äter desto mer rädd blir jag för mat. Mat, mat, mat. Kalori, kalori. Spya, spya, spya. Mat, mat, mat.... Oj, var tog mitt liv ivägen? Var det inte jag som tog det ifrån mig? Var det inte jag som pressade, svalt, spydde upp hela min personlighet och alla mina ambitioner? Ja, jag kan bli lycklig om några år - frisk och ha erfarenheter. Vad hände med nu? Var finns nu? Vad ska jag göra åt nu? När jag ser tillbaka på vad jag har gjort åt Nu de senaste åren, så är det nästan som att jag inte lever. Här finns bara Paulina med ett tungt monster över henne. Som vill döda. Jag vill leva, jag måste leva NU.

Jag pratade med ett äpple idag... Ja, ett äpple! En frukt, som varken kan prata eller röra sig eller ha känslor överhuvudtaget. Konversationen gick till såhär:

Hej, jag vet att du vill mig väl. Men om de är taskiga mot dig där nere så snälla, bli inte arg på mig.
Jag vill dig väl med och jag hoppas att de kommer behandla dig väl där nere också. Oftast har de aldrig problem med sådana som du. Men på sistone har de inte varit snälla mot någon. Ni som vet hur där ser ut är medvetna om att på sista tiden så är det osäkert om ni får stanna eller inte. De kickar alltid ut er. Vad de än säger till dig, ignorera det. Du förtjänar en plats där du kan göra det du är till för. Lycka till.

Nej, jag är inte en psykopat. Jag vet att äpplet inte hörde vad jag sa. Jag kanske bara var bakfull. Jag kan inte säga att det kändes bra eller dåligt, jag var väl bara uttråkad. Men så var det i alla fall.

De säger att någon gång kommer du nå botten, och där kommer du inse verkligheten. Jag når aldrig botten, men jag krälar på väggarna och är rädd för att falla ner. Idag upplevde jag sidoeffekterna av en hetsätning. Jag var så inne i det att jag glömde dricka vatten för att underlätta spyorna. Jag åt utan att tugga ordentligt. Jag åt utan att tycka det var gott. Jag åt trots att jag var mätt, trots att jag hade ont och trots att jag inte ville. Det var just därför jag åt. Jag åt för att bli äcklad, så att jag aldrig behöver tänka på mat som någonting njutbart igen. Nu varje gång jag måste äta och behålla det ser jag ingen mening i det. Det smakar inte, jag njuter inte. Håller på att koka te just nu som jag ska dricka för att jag är torr i halsen och har ont i magen och behöver vätska. Men gott lär det inte bli. Jag blir äcklad av själva tanken. Det var just därför jag hetsåt. För att ändra min syn på mat. Det ska då ge mig motivation till att svälta. Hah.

Jag tog med mig telefonen in på toaletten för att jag kände på mig att idag kunde kräkningarna sluta i kollaps. Jag var rädd att min matstrupe skulle explodera av matbomben jag hade skapat i min magsäck. Jag försökte och försökte och försökte. Men det gick inte som jag ville denna gång. Jag gick tillbaka till köket för att fylla mig själv med vatten men det var så svårt att få i den. Nej föresten, jag gick inte till köket, I bowed my way to the kitchen. Kunde inte hålla ryggen rak för fem öre. Det slutade med att jag låg nere på köksgolvet och hade en sån otrolig ångest. Efter någon timme gick jag och rensade magen igen och slutligen funkade det. Men jag har fortfarande mycket kvar där och ångesten sitter fortfarande kvar i mina feta lår, mage och armar.

Men det är bara en småsak. Och alla lögner,
Min mamma spenderade sin tid och sina pengar igår på att ordna mat åt mig och hjälpa mig fixa det också. Hon trodde jag skulle ha några vänner över på tjejmiddag. När hon stack hemmifrån började jag hetsäta delar av det, men som sagt är jag ingen riktig bulimiker och kan inte stoppa i mig så mycket mat. Jag åt en portion av allt och sedan sprang på toaletten. Det slutade med att jag fick kasta all mat som fanns kvar. Laxen, röran, salladen, kladdkakan, fetaosten, vitöksbrödet allt allt in i soporna. Tack mamma, och förlåt för att jag är en sådan pina till dotter.


Ingen frisk människa hade hållt med om att Mary Kate Olsens kropp var snygg då. Varför vill jag vara ful? Varför tror jag att de i hemlighet tycker det är snyggt? Varför tror jag folk är svartsjuka. Varför tror jag att jag kan bevisa för folk att jag har lyckats genom att vara smal? Det är då jag har misslyckats. Och nu tror jag att jag ljuger för mig själv. Att världen egentligen är en hemsk plats att bo på och att alla optimister ljuger för sig själva för att må bättre. Jag vill lita på folks godhet, men människor är själviska och vill bara de bästa för dem själva. Ingen bryr sig om mig, ingen bryr sig om dig. Det är bara falska uttryck, omklädda meningar och smutsiga ord.

Sedan är allt man säger en reflektion av ens egnapersonlighet. Påstår jag att alla människa är falska, vet jag det för att jag själv är det. Men nu vet jag att det finns flertal människor i världen jag bryr mig så otroligt mycket om. Och inte för att de bidrar mig någon lycka, utan för att jag vill dem väl. Annars hade jag inte spenderat så mycket tid åt att oroa mig över mina vänner och min familj. Jag älskar dem och vet inte vad jag hade gjort utan dem. Utan dem hade jag låtit anorexin ta mitt liv för längesedan. Utan dem hade jag inte velat gå upp i vikt för några år sedan.

Därför är det så jobbigt att leva med tanken att man skadar så mycket folk med det här. Därför är det lättare att få sig själv att tro på att de inte bryr sig, utan att de är bara deras falskhet som skiner och bränner min hud med ångest. Men så är det inte. Sanningen är att det finns många som lider på grund av att jag skadar mig själv. Om det nu är såhär att folk bryr sig verkligen, är inte det också enbart för själviska skäl? Om vi säger att jag är en tung tung sten som de går runt och bär på. Det svider i händerna och de är alltid rädda att de ska tappa stenen och att stenen ska falla ner på deras fötter. För faller jag på deras fötter kommer de göra dem ont. En kommer börja blöda, en annan gråter av smärta och den tredje sätter bara ett plåster men har fortfarande ont. Vi som människor vill inte må dåligt och därför vill vi våra nära och kära väl, så att VI slipper lida. Eller hur? Men... De har ett val. De kan lägga undan stenen och gå därifrån. Men faktumet att de väljer att hålla i stenen måste betyda att de bryr sig. Jag vill inte falla på era fötter. Jag vill inte att ni ska lida.

Jag har insett att jag inte kan bli frisk för mig själv just nu. Jag måste börja bli det för de andra. Jag orkar inte se min mamma gråta mer, jag vill inte göra min pappa arg och besviken. Jag vill inte se min farmor, min mormor, alla mina vänner lida. Vilket dom gör, tydligen (fortfarande osäker).

Mina vänner vet jag inte om. Men min familj vet jag för det ser jag. Inom mina vänner finns det en som har uttryckt sin oro för mig och jag läste nyss i hans blogg om hur mycket det tar på honom. Jag vill inte tro det men jag måste med tanke på att han skriver så. Jag vet inte ens hur jag ska reagera mot honom. Jag kan inte säga förlåt för det är inte avsiktigt det jag gör. Jag vill inte lova honom att jag ska bättra mig när jag själv inte vet hur det kommer att gå. Jag kan inte skylla på monstret inom mig för det är jag som bjöd in henne och lät henne stanna efter kaffet. Vad kan jag göra? Jag skäms verkligen över att jag har haft den påverkan hos en person. En person som inte ens måste bära stenen. Han behöver inte det, ändå gör han det. Och jag vill inte tacka honom för hans stöd, för det vore som om jag tackade honom för hans lidelse också. Jag vet inte vad jag ska säga. Det enda jag kan lova honom, och mig själv och alla andra, är att jag ska försöka försöka. Jag ska försöka försöka. Och misslyckas jag ska jag försöka igen.

En sak kan jag lova. Jag ska leva ett lyckligt liv, ett liv fri från svält och tvångskräkning. Istället för att fokusera mig på att bli smal, ska jag fokusera mig på min karriär, min roll som hustru och moder. Jag ska bli frisk. Nu är jag i en fas där jag absorberar erfarenheter. Jag borde inte fokusera mig på att bli smal utan på mina betyg och på mina vänner, min familj och framtiden. Men jag vet inte, what doesn't kill you makes you even stronger, eller hur? Jag ska bli starkare. Nu är jag en vettextrasa, jag absorberar upp kunskap. Jag vidgar mitt perspektiv genom lidandet. Jävlar vilket skitsnack. Det gör jag inte alls. Ätstörningen gör mig blind - den tar ifrån bitar av mitt liv som jag förtjänar och behöver för att utvidga mitt perspektiv. Vilken hjärntvättning! Hur kan jag tro att detta är någonting bra?!

Nu är jag trött på mig själv. Jag ska avsluta med en bild, sedan ska jag vidare till Malmö och jag hoppas på ännu en rolig kväll. Puss!

Vaknade precis, utan att duscha för det ska jag göra inför kvällen tog jag på mig mina kläder och sminkade mig hastigt, i förberedelsen för en utgång till malmö inom kort. Jag ska inhandla chips och snacks till en fest som min kompis håller i idag. Sedan kommer vi förmodligen stanna där och dricka te, och senare ska jag träffa en annan kompis och smaska på en chai latte medan hon delar med sig av sina dåliga nyheter.

Jag har mens och har därför ont i magen. Typiskt att det ska komma idag, då jag måste se smal ut i min klänning. Nu kommer jag bara känna svullomagen. Haha, jag såg en otroligt bra youtube video (http://www.youtube.com/watch?v=9vrQTL3Sei4) där en tjej snackar om "anorexic prom queens", det vill säga hon skämtar om hur småtjejer får panik för att de måste gå ner i vikt inför balen. Här sitter jag och garvar åt henne som spelar så bra och som har så rätt på alla sätt, men samtidigt så vet jag att jag är en av dom som tänker sådär. Det är fortfarande lite roligt om man tänker efter.



Jag måste snart gå och ta bussen (om tio minuter). Sitter nu och dricker svartvinbärste med en skvätt soja mjölk. Fan återigen att jag har min mens. Jag känner mig så känslomässig. Känns som jag både kan bli ultra-ultra-happy, samt super-super-irriterad. Jag hoppas Gud är på min sida ikväll. Om någon kommer med en onödig kommentar eller påminner mig om något som jag redan vet så kommer jag massakera den här personen! STAY FUCKING AWAY FROM ME!!! (syftar på en viss person)

hihi.

Nu avslutar jag detta blogginlägg. Ska bara lägga till att inför ikväll är jag lite rädd om vad jag kommer ha ätit. Om jag ska dricka måste jag ju äta nåt, men det är så svårt för mig att välja någonting ångestfritt idag. Bah. Jag tror även kokta ärtor skulle ge mig ångest idag. Jag vill inte behöva inviga mig i frestelsen av att gå till toaletten efter maten idag... Hmm vi får se. Annars kör jag på snacksen som kommer finnas på festen! Då får jag mat + sprit på samma gång, det kanske inte blir så farligt då? Kan dricka te under dagen.

Idag gick det bra, idag kände jag mig smal och fin. Jag kräktes upp frukosten, kom hem och åt för andra gången runt elva tiden och kräktes upp den också. Emellanåt har jag druckit kaffe och druckit drinkar. Öh, öh.  Vadå "gick bra"? Självkritik är viktigt, men vad har det för nytta när ingen lyssnar? Jag gör såhär bara för att det är nyår imorgon. Vill känna mig smal i min klänning. Idag när jag kom hem satt jag och klämde mina höftben med händerna. Kunde känna hela höftbenet. Ändå spydde jag upp min kvällsmat. Varför, varför, varför. Jag undrar bara varför jag inte inser att jag måste äta för att överleva. Ah. Och var försvann rädslan för tandlossning? Nej det kommer inte hända idag eller imorgon men det kan hända nästa år. Sluta för fan, sluta!



Imorgon kommer nog bli lyckat :) Hoppas jag. Iih.Party party! Måste sova nu tycker jag. Kommer dock inte göra det. Vill egentligen blogga om mina killissues, men jag har det redan sorterat i huvudet och det är en sådan sak jag kan diskutera med mina vänner. Om mina störda matvanor måste jag vara relativt tyst om, och därför har jag denna blogg.

Jag vill bli kär, dock.

Jag tror jag är den sortens person som kan förälska mig lätt men som behöver mycket bekräftelse innan jag kan tillåta mig själv bli kär på riktigt. Jag stänger av känslorna om jag inte får samma respons av killen. Känslorna finns fortfarande kvar, men dom ligger under så många lögner som jag intalar mig själv. Nej, du tycker inte om honom. Du vill bara ha någon, och han råkar vara där. Nej, ni hade inte passat ihop. Ni är allt för olika. Alltid, alltid, varenda en. Jag bortförklarar alla möjligheter. Vad är det jag är rädd för?

Jag vill inte vara i ett ytligt förhållande, jag vill vara med någon jag kan anse vara min bästa vän samt någon jag är sjukligt attraherad av. Jag vill kunna vara mig själv med den här personen. Wow, vilken nyhet, såhär vill ju ingen annan (sarkasm). Nej, men jag är hellre singel än att vara i ett ytligt förhållande. Jag väntar hellre på riktig kärlek.

Haha jag sa att jag inte ville prata killar men ändå gör jag det... Men i vilket fall som helst. Det som oroar mig är att om jag faller för någon om får det bekräftat att denna personen vill ha mig, så blir jag plötsligt rädd och backar ur. Ofta kan förälskelsen försvinna då jag får det bekräftat att han gillar mig. Typiskt kvinnor som bara söker uppmärksamhet!

En annan sak som jag knappt vill erkänna men detta är renaste sanning. Jag är alltid rädd för att vara otillräcklig. What if I don't measure up to his expectations? Det är något som skrämmer mig rejält. Men. Provar man så vet man aldrig. Jag är ung och behöver erfarenhet. Jag borde göra alla mina misstag nu så att de inte repeteras senare i livet. Ja, Paulina, you talk the talk but you don't walk the walk.

Jag tror starkt på att mina ätstörningar hade lagt av en hel del om jag hade hittat en ny ventil. Kärlek kan ju alltid vara en ventil.

Dagen innan nyårsafton. Jag vaknade ett tag sedan och satte mig med frukosten direkt.

2 kokta ägg
2 mackor
smör, ost, majonäs
1 knäckebröd
1 burk vita bönor i tomatsås
1 chokladpudding
1 glasspinne (vanilj med chokladöverdrag)
3 tsk nutella
1 glas varm choklad

... och allt kom upp.
Känns dock som att jag har lite av nutellan kvar... usch usch.
Jag som skulle gå ner i vikt till nyår. Men dock,
jag ska inte äta mer idag. Om det blir några kaloriintag så blir det genom vätska
kanske tar en kaffe senare.
Skulle nog träffa en kompis ikväll på möllan, men jag får inte konsumera alkohol
dagen innan nyår. Fast om jag dricker cola light med baccardi :O Ah, smart Paulina...

Nu ska jag snart till stan och shoppa lite :) Sedan ska jag fika med en kompis. Då blir det
Cola light. Hatar att känna mig så enorm. Jag gissar på att jag har gått upp till 48kg igen.
Ah, vilken helvetes resa.

Idag träffade jag en tjejkompis som har haft både anorexi och bulimi men som nu är frisk. Hon berättade att hon började bli frisk då hon bestämde sig för att bli det för hennes omgivnings skull, det vill säga för hennes föräldrars och vänners skull. På youtube precis såg jag en dokumentär om en föredetta anorektiker som sa detsamma. Men vad jag har hört folk säga till mig är tvärtom; Paulina, du måste vilja bli frisk. Inte för mig, utan för dig själv. Du måste kämpa för DIG. Visserligen, men nu när jag tänker efter så vet jag inte vad jag ska tro. Kan jag verkligen bli frisk för mig själv? Innerst inne vill jag ju vara kvar i denna sjukdom. Jag ser min ätstörning som en trygghet och ett stöd. Någonting ingen kan ta ifrån mig, förutom mig själv. Jag vill inte ta denna del ifrån mig på ett sätt. Och om jag inte hittar en hundra procentig vilja, kommer jag aldrig kunna bli frisk för mig. När jag tänker på hur andra påverkas av detta blir jag arg på mig själv. Det var aldrig min avsikt att få folk att lida. I mitt huvud bryr sig ingen speciellt mycket, för det ligger endast i mina tankar. Ingen hör vad jag tänker, ingen känner min ångest och desperation. Alla lever sina liv och Paulina är bara en av de tusentals tjejer som har ett stört matbeteende. Visst, hon mår inte bra, men vem gör det? Alla har problem. Visst, det är en farlig sjukdom, men hon ser ju inte döende ut så det kan inte vara så hemskt? Jag är "glad" att folk tänker så. Jag vill inte ha deras sympati och jag vill verkligen inte att de ska lida. Uppenbarligen vill jag ha någon slags uppmärksamhet, men bara i positiv form. Men jag ser ändå hur det inte är som jag tror att det är. Jag har fått höra från många av mina närmaste att det går inte en endaste dag då dom inte oroar sig över mig och önskar innerligt att jag ska må bättre. När jag fick höra detta kändes det som hela jorden slutade snurra och jag befann mig i renaste chocktillstånd. Va? Bryr du dig verkligen så mycket? Underligt.



Är jag en självisk person som inte kan sluta med det här för mammas eller pappas skull? Eller någon annans? Är jag självisk för att jag väljer ett destruktivt liv och skadar andra i min omgivning också? Är jag en dålig person för att jag spyr upp middagen som mamma spenderade trötta timmar på att laga? Jag hatar att göra dem besvikna.

Visst är det komiskt; alltid innan en stor händelse - någons bröllopp, födelsedag, balen, nyår etc - så får man de löjligaste tankarna: "Oh my god, så tjock jag är! Jag måste gå ner i vikt till nyår, hur kommer jag annars se ut i min klänning? Okej, okej, nu ska du svälta tills nyår. Misslyckas du så springer du på toa DIREKT! Du kan inte vara så här tjock på nyår!"
Oh .... my... God! Som om någon kommer tänka: "Kolla, där går Paulina. Hon är mycket smalare än vad hon var i måndags!" Ingen ser sådana skillnader!!! Men okej, det är inte en frågan om folks åsikter. Det är en frågan om min åsikt. Om jag känner att jag har gått ner till nyår så kommer jag känna mig smal och då kommer jag trivas i min klänning och allt kommer vara frid och fröjd och underbar. Känner jag mig smal kommer jag tro att folk uppfattar mig som smal också. Ja, ja, precis så är det. Men okejdå, känslor är känslor! Hur kunde jag väga 52 och känna mig jättesmal? Hur kunde jag väga 40kg och känna mig enorm? KÄNSLOR KAN VARA IRRATIONELLA! Det spelar ingen jävla roll hur mycket du väger, vad du har på dig, du kan fortfarande känna dig vacker/ful/smal/tjock bara du själv tror det.

TRO DET !!!!!

Ser du, jag vet att det är så. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på att jag kan leva ett normalt liv med noll ångest, noll kräkning, frukost, lunch och middag. Jag tror inte på att jag kan sätta mig på Espresso House och beställa en kaka, bara för att det är gott. Det finns inte för mig. Om jag tänker mig ett sådant liv i detta sinnestillstånd som jag befinner mig nu i, så blir jag avskräckt.



Det sjukaste någonsin... Jag brukar alltid få såna momentära mental pictures (som alla får då och då) och det sjukaste var när jag satt på flyget på väg hem från polenresan. Jag satt vid fönstret, precis vid vingen som jag alltid råkar sätta mig vid, skitkonstigt egentligen. I vilket fall som helst så började tänka: Tänk dig att du befinner dig på flygplanets vinge (det var precis när vi var ovanför havet). Det är kallt och fruset och planet går i full fart så du hade fallit pladask i vattnet och drunknat. Vad hade du tänkt under tiden då du faller? Just då var en tidpunkt då jag kände mig tjock och då tänkte jag: Jag vill inte dö så här tjock. Nu när jag tänker tillbaka på detta vill jag bara slå mig själv med någonting hårt. VA? Hahaha din idiot. Vadå inte dö så här tjock? Aaahh... seriöst. Ibland undrar även jag varför jag tänker såhär. Wtf.

Men nu måste jag sova.

14.15
Jag vaknade precis. Det första jag vaknade till var hungern. Idag ska jag klara en hel dag med mat och behålla det. Jag ska börja med en burk minimajs till lunch (frukosten har jag ju hoppat över, tack och lov) och sedan lite soppa till middag. Om jag går ut ikväll igen vilket jag inte har planerat, men det händer alltid i alla fall, så kan jag dricka en chai latte på stan. Det sista chokladet jag har gömt ska jag kasta idag. Fast nej, det kommer jag inte göra. Kommer spara det till imorgon. Fan. Jag måste vara mitt smalaste till nyår, för att jag ska ha en tajt klänning så det får bli två dagars svält. Men på tisdag ska jag vara ensam hemma så då har jag indirekt planerat en hetsätning. Men om jag inte äter något på hela dagen så kan jag ändå gå ner i vikt tills på onsdag. Låt det bara vara vätska, bara jag känner mig smal så är allt lungt. Jag undrar verkligen vad jag väger....



14.51
Nu ska jag hem till min pappa (är hos mamma nu) och väga mig. Fan att jag har precis druckit te och ätit minimajs
Men det blir ca ½kg avdrag, så jag kör på det!

16.11
Rummet där vågen är gömd var låst så det blev ingen vägning. Det kanske är bäst så i alla fall.
I en tidning som jag brukar titta i regelbundet, "Bild" hittade jag en bild på Lily Donaldson under Chanel visningen i Central Park, av Stella Pictures men jag hittar inte den någonstans på internet :( Hon står bredvid en annan model, minns inte vad hon heter nu. Men i alla fall, under googlingen hittade jag en sida på många kända supermodeller och kända modemärken. Tänkte köra lite bildspel nu =)









Jag känner mig helt energilös idag. När kämpade som fan med cykeln idag, men krafterna räckte knappt till. Helst vill jag bara sova. Så är det när man sover för mycket; man blir bara tröttare.

Mamma kom nyss hem med en champange flaska till mig. Kommer ha otroligt mycket till nyår: en hel flaska champange och vodka (!) Men vodkan ska jag ta det väldigt lugnt med. Det blir ett "ifall att".

Hungern börjar komma tillbaka. Borde nog äta någon slags middag. Är bara rädd att om jag äter något och råkar bli för mätt, att jag kommer fortsätta äta och allt kommer spolas ner tillslut. Jag ska nog äta lite hönssoppa och kokta grönsaker till det. Ikväll blir det morotstavar. Haha låter som jag går på en superdiet, men så här ser en "bra" dag ut för mig - det vill säga en dag då jag försöker äta och behålla det.



Jag undrar hur mycket jag väger. När jag startade gå-ner-i-vikt planen gick jag ner från 52 kg till 47 kg. Jag vill bara ner till 45 kg sedan hoppas jag som fan att jag är nöjd. Är rädd att det kanske kommer bli som förr. Att jag bara kommer vilja gå ner och ner och ner. Men nu är det annorlunda. Nu har jag min sista termin på IB, Exams i Maj och jag måste få mina 40p. I värsta fall kan jag acceptera 38p men ingenting under. Med 36p kommer jag fortfarande in på mina skolor, men jag kommer inte bli nöjd med 36p. Nu ska vi räkna upp sannolikheten:

Här är mina ämnen (betygskala 1 - 7)
Första betyget jag skriver är det jag tror jag får i värsta fall, och andra betyget det jag tror jag får i bästa fall

Swedish A1 SL - 6,  7
English A2 HL - 5, 6
Spanish B HL - 6, 7
Psychology HL - 5, 6
Biology SL - 6, 7
Mathematics Studies SL 6, 7

av 42 möjliga poäng:
34 p (extra poäng inte medräknade)
40 p (extra poäng inte medräknade)

Extended Essay and Theory of Knowlegde - 0, 1, 2 eller 3 p

.:. 34, 35, 36
eller
40, 41, 42

Men för EE och TOK kommer jag knappast få 2 eller 3 p. Gissar på 1 p
Det jag räknade i värsta fall kommer nog inte stämma eftersom jag kommer ha pluggat till mina exams
och dom betygen jag gissade på är betyg som jag kan få när jag inte har pluggat tillräckligt. Men som sagt jag måste ta hand om min hälsa också, om jag vill ha bra betyg. Därför tar det stopp vid 45 kg.



Hmm vad var det mer jag ville prata om? Jag längtar som fan efter nyår :D Det ska bli riktigt roligt vill jag tro.
Fast det var inte det jag ville säga. Usch, jag måste plugga. Och usch, jag måste äta.

17.24
Usch jag har ätit. Mer än vad jag planerade som vanligt. Det blev kyckling, ärtor, morötter och dressing (2%). Efter maten tog jag en chokladbit och nu dricker jag te. Mamma ska åka snart till Malmö, vilket kommer lämna mig i en hetsätning. Kommer äta en bulle med ost, vaniljpudding, varm choklad, resten av mitt choklad.... ah, jag vill inte. Men nu har jag redan misslyckats. Fan, nu kommer jag sitta här och vänta på att hon ska åka. Må det bli snart.

Okej nu ska jag börja göra saker. Det blir ingen hetsätning för att jag bestämde mig nyss för att träffa en kompis och dricka kaffe istället. Tur, va? Men nu ska jag duscha och tömma magen lite. Kan inte gå ut såhär mätt.

Ah jag är så korkad ibland.

Denna lista är till för mig att läsa och skämmas över mitt beteende. Detta kommer utan tvekan få mig att verka som en desperat typ, det kanske jag är. Men jag vill bara få ner det, och rensa skallen lite. (Ingen rankning, bara spontan uppräkning). Denna listan är hämtad ur en 5 års period. Många av dessa saker som står med på listan gör jag inte längre.
 

• Jag har kräkts i plastpåsar då jag inte haft tillgång till en toalett
• Jag har sprungit till tvättstugan flertals gånger för att komma åt en toalett som inte är uppvaktad
• Jag har skolkat skolan för att vara hemma och äta och spy
• Jag har valt en hetsätning och kräkning istället för att plugga till ett prov
• Jag har stoppat alla möjliga ting i halsen för att framkalla en kräkning (tandborste, hårborste etc) Dock funkade det inte...
• Jag har gömt mig i en buske för att kräkas
• Jag spenderar pengar på mat som hamnar i avloppet efter konsumtion
• Jag gömmer mat som jag inte vill äta i plastpåsar
• Jag brukar fejka måltider genom att smutsa ner tallrikar eller skålar med mat
• Jag har suttit framför folk och smygit ner mat i fickor och i papper för att senare kasta det
• Jag ljuger ständigt om vad har jag ätit eller hur många gånger jag har spytt
• Jag har suttit och ljugit läkare rakt i ansiktet för att få dem att tro att jag är frisk så att jag slipper gå hos dem
• Jag har varit så beroende av vågen att jag vägde mig ständigt i smyg så att föräldrarna inte skulle höra
• Jag har dragit alla slags historier för att undvika mat eller för att kompensera bort den
• Jag har varit så besatt av kaloriräknandet att jag vägde minsta lilla matbit för att räkna ut minsta lilla kalori
• Ett tag sprang jag till datorn efter middagen varje dag för att räkna och skriva upp kaloriinnehållet i maten jag nyss åt
• Jag brukade stå och titta på mamma eller pappa när dom lagade mat och räkna kalorier i huvudet
• Jag brukade spendera håltimmar med en kompis på ICA och titta på all mat jag ville äta (men aldrig åt)
• Många gånger har jag bakat kladdkaka och hällt diskmedel över det för att hindra mig själv från att äta den
• Många gånger har jag också efter detta försökt peta ut bitar ur kladdkakan som inte hade diskmedel på
• Jag har engagerat mig i äta-spotta metoden - inte lika givande som äta-spy metoden 
• Jag har gått runt med snöre/band/skärp tajt knutet runt midjan så att jag knappt kan andas i försök att minska midjemåttet
• Under en ångest-attack har jag stått och stampat i förhoppnig om att fettet skulle dallra av
• Om kräkreflexerna sviker, brukade jag trycka på magen så att jag fick riktigt ont, bara så att maten skulle flyttas upp
• Jag har fantiserat om en extra mage där all mat kunde samlas och rensas (istället för min egen mage)
• Jag har drömt att jag hetsåt och spydde
• Jag har många gånger drömt om mat
• Jag brukade mäta alla mina kroppsdelar varje morgon ett tag
• Jag har gått och känt på skyltdockor och jämfört deras kroppsmått med mina egna
• Jag har testat barnkläder i fallande storlek för att få en bättre uppfattning om hur smal jag var
• Jag har ljugit om att jag var allergisk mot vissa produkter för att undvika äta
• Jag har tackat ner till många tjejmiddagar/myskvällar för att undvika äta
• Jag har gömt mat i mitt rum för att äta när ingen ser (och sedan kräkas upp det såklart)
• Jag har rört min egen spya för att se om det kom upp tillräckligt

Nu orkar jag inte tänka ut fler.
En del av mig skäms för detta, absolut. Men jag vet att detta beteende är inget som utmärker mig som person. Detta tillhör sjukdomen och jag vet att alla som har en ätstörning - varesig det är anorexi eller bulimi eller någonting emellan har gjort liknande om inte exakt samma saker. Detta gör mig inte till en mindre normal person, det gör inte mig till en sämre person. Jag säger att jag vill skämmas för att en vanlig person som inte vet vad det här innebär ser detta som stört och sjukt och äckligt - det vill säga något man borde skämmas över. Men jag vet mycket mer, och jag vet att det inte är så ytligt. Det handlar tyvärr inte bara om att vara smal. För smal är jag. Smal var jag när jag hade anorexi. Jag visste om det. Det handlar om ett kontrollbehov. Det är känslostyrt, inget annat.