To be alone with you
I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
Vaknade imorse i en skymta av ångest. Ångest för skolan denna gång. Har så otroligt mycket att göra, och allt tar sin dyrbara tid, vilket gör att man slutligen har sömnlösa nätter och huvudvärk. Sådan stress bidrar också med större störningar inom matområdet. Vad kommer hända under exams? Jag vägrar gå igenom en äta-spy period och jag tänker heller inte svälta. Vad ska jag göra då? Äta normalt, TYP? Vad är normalt? Hur kan en sådan som jag dra gränserna?
Jag kan mycker mer än vad jag själv tror.
Orkade inte väga mig imorse eftersom jag vaknade hos en vän och ville inte väga mig på en våg som inte var min med tanke på att det kanske skiljer några hekto. Imorgon blir det alltså vägning och jag hoppas på en minskning, obviously.
Men, men, men. Idag var jag så dum att jag köpte sushilunch och åt hela 13 bitar, sedan kom ångesten och ledde mig till Espresso House där jag köpte en chai latte, en biskotti och sedan 100g vitchoklad för jag skulle ju ändå spy upp allt när jag kom hem. Det hemska var att sitta i bussen och vänta på att det blev möjligt. Tänka sig att jag under 40 minuter satt eller gick runt med en massa mat i magen som bara väntade på att komma upp. Jag stog inte ut med mig själv, och tankarna om att ju mer tiden går, desto fler kalorier suger min kropp åt sig. Allt var svartmålad och hade ÅNGEST skrivet i versaler. Panik.
Kom hem och kräktes upp det så klart och efteråt skakade jag av utmattning. Därför tillät jag mig själv äta en enkel fruktsallad på äpple, päron, kiwi och apelsin och vindruvor, tillsammans med en kopp te. Visserligen planerade jag att kräkas upp det men min mamma kom hem vilket gjorde det omöjligt. Nu, flera timmar senare, sitter jag och känner mig som ett berg. Jag vågar inte resa mig ur stolen och gå till köket och prata med mamma för att jag är rädd att hon kommer direkt se hur tjock jag är. Jag behöver gå på toaletten, men jag fruktar ångesten över mina dallrande lår på vägen dit. Allt blir så ologiskt men så känslomässigt sant att jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag bara låter mig själv fördummas.
* * *
Det känns som jag bakar och jag har alla ingredienserna ställda på disken. Kakan som jag ska baka är något jag aldrig smakat på än, men trots det så jag kan receptet väl. Problemet är att jag inte lyckas blanda samman ingredienserna. Istället står de kvar där på disken, och deras utgångsdatum börjar närma sig, men de står fortfarande kvar. Jag, i mitt psykiska handikapp, bara står där och försöker få mjölet att hällas och ägget att knäckas med ögonen. Sedan står jag där, besviken, och undrar varför ingenting händer. Det krävs alltså inte bara viljestyrka, utan mod också. Allt detta påvisar min feghet. Bra va? Not.
Okej nu ska jag ringa pappa och sedan fortsätta min ybertråkiga spanska essay-writing. YÄCK.
I hope you give yourself up too
Vaknade imorse i en skymta av ångest. Ångest för skolan denna gång. Har så otroligt mycket att göra, och allt tar sin dyrbara tid, vilket gör att man slutligen har sömnlösa nätter och huvudvärk. Sådan stress bidrar också med större störningar inom matområdet. Vad kommer hända under exams? Jag vägrar gå igenom en äta-spy period och jag tänker heller inte svälta. Vad ska jag göra då? Äta normalt, TYP? Vad är normalt? Hur kan en sådan som jag dra gränserna?
Jag kan mycker mer än vad jag själv tror.
Orkade inte väga mig imorse eftersom jag vaknade hos en vän och ville inte väga mig på en våg som inte var min med tanke på att det kanske skiljer några hekto. Imorgon blir det alltså vägning och jag hoppas på en minskning, obviously.
Men, men, men. Idag var jag så dum att jag köpte sushilunch och åt hela 13 bitar, sedan kom ångesten och ledde mig till Espresso House där jag köpte en chai latte, en biskotti och sedan 100g vitchoklad för jag skulle ju ändå spy upp allt när jag kom hem. Det hemska var att sitta i bussen och vänta på att det blev möjligt. Tänka sig att jag under 40 minuter satt eller gick runt med en massa mat i magen som bara väntade på att komma upp. Jag stog inte ut med mig själv, och tankarna om att ju mer tiden går, desto fler kalorier suger min kropp åt sig. Allt var svartmålad och hade ÅNGEST skrivet i versaler. Panik.
Kom hem och kräktes upp det så klart och efteråt skakade jag av utmattning. Därför tillät jag mig själv äta en enkel fruktsallad på äpple, päron, kiwi och apelsin och vindruvor, tillsammans med en kopp te. Visserligen planerade jag att kräkas upp det men min mamma kom hem vilket gjorde det omöjligt. Nu, flera timmar senare, sitter jag och känner mig som ett berg. Jag vågar inte resa mig ur stolen och gå till köket och prata med mamma för att jag är rädd att hon kommer direkt se hur tjock jag är. Jag behöver gå på toaletten, men jag fruktar ångesten över mina dallrande lår på vägen dit. Allt blir så ologiskt men så känslomässigt sant att jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag bara låter mig själv fördummas.
* * *
Det känns som jag bakar och jag har alla ingredienserna ställda på disken. Kakan som jag ska baka är något jag aldrig smakat på än, men trots det så jag kan receptet väl. Problemet är att jag inte lyckas blanda samman ingredienserna. Istället står de kvar där på disken, och deras utgångsdatum börjar närma sig, men de står fortfarande kvar. Jag, i mitt psykiska handikapp, bara står där och försöker få mjölet att hällas och ägget att knäckas med ögonen. Sedan står jag där, besviken, och undrar varför ingenting händer. Det krävs alltså inte bara viljestyrka, utan mod också. Allt detta påvisar min feghet. Bra va? Not.
Okej nu ska jag ringa pappa och sedan fortsätta min ybertråkiga spanska essay-writing. YÄCK.
Kommentarer
Trackback
