In the flesh?

I saw her face and I wanted to cry. Jag ser känslan när jag tittar på henne, stoltheten över att vara så smal och se så nöjd ut. Jag ser hur kläderna hänger snyggt på henne (pratar inte om Mary Kate nu, bilden är bara skön) och hur hon verkar trivas i sin kaffe latte diet.
Varje dag känns som ett misslyckande för mig för att jag stoppar in mig mat varje dag. Visserligen har jag en kontrollerad diet och äter endast vissa saker. Men jag stoppar ändå i mig det hela tiden. Lusten till svält triggar mig oerhört mycket. Det är något fint med det, något så försiktigt och elegant.
Hela den här öppna-munnen-tugga-svälj metoden är något så groteskt egentligen.

Nej.
Nej, nej nej.
Även trots att jag ibland känner så, så vet jag att mat är kärlek och bidrar med lycka. Det är en lycka att sitta ute med vännerna och äta. Det är lycka att kunna njuta av det goda. Att kunna unna sig det goda. Det är lycka att inte behöva pressa sig själv till svält. Jag vet det, men jag känner mig ändå så dålig.

Idag har jag ätit:

Frukost: 1 kopp kaffe
Lunch: ½ tallrik ärter,  1/4 tallrik vitkålsgratäng, resten sallad
Mellanmål: 1 chailatte på sojamjölk
Middag: Laxsallad, 1 äpple
Kvällsmål: 1 skål ärter, gurka, äpple, te

Hela denna dagen skriker ångest. Fasan över morgondagens vikt är enorm. Enda stunden säger jag till mig själv att jag ska börja äta frukost, andra stunden intalar jag mig själv att börja skippa lunchen. Tänk ändå så många kalorier jag hade sparat om jag skippade lunchen. Men vänta, hade inte det gjort mig trött och irriterad i skolan? Hade inte det tagit bort en stor lycka ifrån mig, en lycka som jag måste bibehålla i skolan?

Tyvärr finns det nog inte ett annat sätt än att hålla käften och äta och sluta svälja alla lögner jag intalar mig själv.

Jag hatar att jag ska vara så beroende av mat (Paulina, det är vi alla. Mat behöver kroppen för att...) BLA BLA BLA HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA RATIONELLA SKITSTÖVEL!!!! Kvällsmaten var ju så jävla onödig. Varför äter du så mycket ditt fetto? Dina kompisar som du umgicks med tog säkert ingenting efter att de kom hem. Varför ska du äta? När du inte ens behövde!?!?!

Imorgon blir det ingen lunch. Det blir ingen lunch! FAN HELLER. Varför ska jag äta när det ändå smakar likadant varje gång jag äter det? Fine, jag vet hur ärter smakar. Behöver fan inte smaka på det fler gånger! Fuck quinoa, de säger att det är nyttigt men det är bara kolhydrater som jag vill spotta på och trampa ner! Du ska inte äta imorgon. Du ska dricka kaffe på morgonen, köpa chai på efter middagen och äta ytterst lite middag inför festen.

Och nu ska du träna
Sedan ska du plugga

Jag är alldeles för snäll mot mig själv. Jag behandlar mig själv som om jag älskade mig själv över allt annat. Slut på det! Sluta älska och hit med skeptismen! Du är tjock, du är tjock, du är tjock. Fan, jag kan inte övertala mig själv att jag är tjock. Jag är ju ganska smal HEHE. Nej, men okej: du är inte smal nog, du är inte smal nog, gå ner i vikt din tönt, NER NER NER.

Jag längtar efter den dagen då jag känner mig så otroligt smal och fräsh. Då jag går och visar upp mina smala ben och riktigt känner av hur smala de är och känner av hur folk tittar och beundrar. Då jag går med en kaffe i handen och ser så jävla snygg ut. Då jag kan tänka: Fan vad duktig jag har varit idag och fan vad bra jag känner mig.

aaaahhhhh är helt kääär i den känslan! <3



Du ska få se
Jag ska uppnå mina 45 kilo om det så kräver att jag slutar äta i skolan.
Nej, Paulina... Du måste sätta gränser och hålla dig vid dem så du inte blir sjuk igen.
Jag kommer inte bli sjuk igen, jag har inte tid med sjukdomar. Jag vill bara bli jättesmal igen.
Du motsäger dig själv
45, 45, 45, 45. Fan, nu blev jag lite sugen på 44. 43? Nej, ah. Ångest. Nu vill jag bara ner mer. Nej, men 45. Eller 44. (Shit även min sjuka sida kan lura mig att jag bara vill ner till 45. 44 hade suttit bra också. Ah, fin siffra. Jag vill redan ha. Ångest, ångest. NEJ!)
Hör du på dig själv? Du låter helt neurotisk. Varför inte glädjas av dina 46-47kg som du ändå ser jättesmal ut på? Du kommer inte kunna klättra upp någonstans om du ständigt vill falla ner. Det du gör, indirekt så begår du sakta självmord. Vill du dö? Ville inte du leva och vara glad? Ville du inte skratta och njuta? Eller vill du lida?
Men seriöst, hur kan jag lida om jag uppnår en vikt där jag blir nöjd (som jag är nu, fast jag har det mer försäkrat då. För då kan jag säga liksom "Nej, du kan omöjligtvis se tjock ut när du väger endast 45 kilo". Nu kan jag liksom säga att jag kan se tjock ut eftersom jag vet att folk i min ålder, i min vikt och längd  väger bara lite mer än mig och kan se tjocka ut dom också. Inte tjock, men inte smala iaf). Det finns många som klarar av en väldigt låg vikt, mår lite dåligt av det men allmänt så mår dem bra.
Du ser inte hur de lider. De har det lika jobbigt som dig, och även ännu jobbigare om de befinner sig vid en lägre vikt. Du har själv varit där, du har själv sett hur det är. Visst finns det njutningsbara stunder, men det är bara intervaller för själva helvetet som är centralt i din vardag. Du har ett val i livet: Vill du leva eller vill du dö?
Extremist, javisst! Jag vill leva och jag kommer inte dö av 45 kilo.
45 kilo säger du nu. Några månader senare sa du 47. Du har nämnt nu att 44 hade passat. Når du dit kommer du tycka 43 är en finare siffra, varav 42 ligger närmare 40, vilket kommer bli 41 och sedan är det bara ett kilo kvar till 40. Efter 40 är din hjärna så pass ursvulten att den kommer tro att 39 är den coolaste siffran som finns. Jag säger inte att du är på väg dit eller att du kommer komma dit för att jag litar på dig att du inte kommer vara så pass dum. Men om du nu är nöjd med det du har, varför inte stanna på plats då? Varför lida för att lida? Varför inte bara vara glad?
Lyckan är momentär. Den kommer och går, tar vilopauser och springer iväg igen. När den försvinner, vem är din tröst då? Vem kan komma så nära inpå mig och ge mig riktig tröst? Vem om inte jag? Jag, för att jag är den enda som kan göra något från hjärtat, jag är den enda som kan vara hundratio procent ärlig mot mig själv. Jag är den enda som kan lukta mig till det inre där problemet sitter. Medvetet, eller omedvetet - ibland vet man inte var det smärtar. Men jag känner och jag vet vad som hjälper. En upplyftning. Att bli lättare. Att stå emot, att kontrollera. Att veta att det finns något som är mitt eget och som jag kan manipulera och kontrollera. Jag vet att många andra lider av det här men det är ändå bara mitt. Hon är min vän. Jag hade inte varit lika lycklig idag om hon aldrig hade knackat på mig dörr och gett mig en smal kropp. Jag är lycklig för att jag har lyckats. Nu vill jag bara lyckas lite till. Det är som att ha ett matteprov och alltid få högsta betyg. Efter högsta betyg är uppnådd kämpar man för att få maximal poäng. Jag har högsta betyg nu, men ännu har jag inte uppnåt de maximala. 100 % rätt. Så försök inte övertala mig att ett liv bortom all kontroll är ett säkert liv. Försök inte övertala mig att jag kan släppa det här och bege mig in på en värld där vad som helst kan hända. Låt inte mina ögon förblindas, ändra inte på mina mått. Jag har mig själv nära på detta vis och jag tycker om att kunna andas min egen luft. MIN luft.