In the flesh?

”35 kronor för ett lypsyl? Första april var ju i fredags!”

”Lilla gumman då. Det heter faktiskt hudsalva”

Typiskt. Bara för att det har ett mer pretantiöst namn får det lov att kosta en förmögenhet. Jag som lastar av hela min studielön på en finöl på den där baren endast människor i medelåldern går på, för de har ungar som stör och de behöver lite avkoppling nu när barnvakten äntligen ställde upp och behöver fira sin bröllopsdag två månader försent. Jag kanske borde ta mig i kragen och köpa billig vodka från systemet, sätta mig i en sliten soffa och tycka det är roligt att spendera hela kvällen i en evig kamp att byta låt på spotify.

”Jag har ju köat fyra låtar redan. Du får helt enkelt vänta.”

Nej, tack. Hellre lånar jag ett par drinkar från våra föräldrars skattepengar och tror att jag är lite finare– och om det så är att det är tjugotreårsgräns på puben ikväll, ler jag åt vakten och säger att snart är det ju min födelsedag och för övrigt är det en måndag; vadå, är allt fullbokat på uteserveringen klockan tio på kvällen? Troligen inte.

”Köper du ett glas vin till mig? Du är ju ändå skyldig mig eftersom jag betalade ditt inträde på klubben häromveckan.”

”Absolut” säger jag med världens största generösa leende, medan jag sakta men säkert ta mig fram till baren och helt plötsligt är det inte lika okej att lägga ut sextio kronor för ett ynkelt glas vitt. I och för sig var jag skyldig honom ett visst antal slantar men jag hade hellre velat blunda och låta honom stälja från min plånbok än att jag själv ser mig knäcka ännu en hundring. Vad hände med alla de gångerna då vi var ute och du inte hade pengar så jag bjöd dig på en fika? Det hade han glömt. Det vore ju ytterst snålt av mig att påminna honom om det – ändå sitter han där och småler för sig själv för en gratisdrink.

”Tack så mycket. Ville inte påminna dig egentligen – det känns ju så fruktansvärt snålt.”

”Oroa dig inte. Jag tänkte ändå erbjuda mig.”

Lögn.

Så nu har det gått en bra tid innan jag senast skrev någon blogg, i synnerhet på just denna sida. Mycket har hänt sedan dess, har blivit 'frisk' från ätstörningar, har gjort re-takes i IB Math Studies och hoppas jag på att få ett jobb tillsvidare. I höst börjar jag mina utomlandsstudier på Univeristy of Glasgow, där jag b.la. ska plugga Psykologi. Är sjukt motiverad till att sätta mig bakom skolbänkarna igen och längtar efter att behöva plugga och känna mig riktigt produktiv. Har ansökt och fått bekräftat ett boende (Murano Student Village - large flats) och allt är nämligen fixat förutom CSN lånet jag ska ansöka till snart. Känns bra.

Samtidigt känns det läskigt att man ska påbörja ett nytt liv och lämna hela sitt nuvarande liv bakom sig. För på ett eller annat sätt gör man ju det. Min familj, mina vänner, min pojkvän... Hur skall allt detta gå? Familjen och vännerna har man alltid kvar på ett eller annat sätt och om vännerna blir färre jämnar det alltid ut sig då det tillkommer fler hela tiden. En pojkvän har man ju en åt gången och man investerar ändå så mycket tid och energi åt ett förhållade, men mest av allt känslor, och det känns riktigt jobbigt att tänka på vad som komma skall. Mest för att man har på något sätt ingen aning och det är väldigt svårt att förutspå. Ur en negativ synvinkel är det mycket troligt att man kommer göra slut sinom tid. Visserligen sker detta väldigt ofta att ett förhållande tar slut efter en viss tid. Samtidigt får man inte hoppas på för mycket för då anses man bara vara naiv.

Jag säger alltid till mig själv att jag ska ta allt som det kommer, men samtidigt infinner jag mig själv i en tankekrets där jag maler tanke, efter tanke - ett resultat enbart av rädsla och osäkerhet. "Lev i nuet", som de alla säger (och som jag säger till alla dessutom). Visst, jag får väl göra det. Suck, betyder detta att jag inte får tänka på något överhuvudtaget? Mitt liv bakom kulisserna är enbart dagdrömmeri och förutspåelser på framtiden. Jag vill leva på ett visst sätt, känna ett visst folk, göra vissa saker. Några luckor för överraskningar äger inget rum, då jag har tänkt och malt varenda möjliga situation som kan uppstå. Visserligen är det bra att vara förbered, men jag önskar samtidigt att jag kunde slappna av lite och inte tänka för mycket.

Folk säger alltid att jag tänker för mycket. Jag undrar inte vad de menar.

Hursomhelst så anser jag mitt liv vara nästintill perfekt för tillfället. Är bara rädd att förlora den här lyckan.

Det är tisdagkväll och jag försöker infinna mig i någon rolig aktivitet, såsom att se något nytt avsnitt av ett favoritprogram, men tyvärr måste man vänta tills slutet av mars för att få se något nytt och spännande. Min katt klöser och river i dörrar, ivrig på att ta sig in i mitt rum och jag behöver numera låsa dörren för att hon inte ska lyckas öppna dörren av ren desperation. Vad är det för vilddjur jag har hemma? Hon gnäller mer än vad en liten hundvalp brukar göra, och hon är ändå över ett år gammal. Jag ska aldrig skaffa djur. De är för ointelligenta för mitt nöje.

Funderar på att se någon gammal disneyfilm via youtube - möjligen lilla sjöjungfrun eller alice i underlandet. Kanske borde jag bara sova och låta imorgon komma fortare?

Min sjukskrivning går ut nästa månad och nu när jag tittar tillbaka på tiden då jag varit ledig (alltså efter idun) så inser jag hur pass tråkigt jag har haft det men samtidigt hur upptagen jag har varit. Jag är aldrig hemma - alltid ute och gör något för att fördriva tid. Och bloggandet hinner jag aldrig med, mest för att jag inte har så mycket att skriva. Mitt största problem just nu är att jag kan inte hitta på någon ny plot för mitt dagdrömmande. Det är alltid samma tid, samma plats, samma händelser med samma personer. Och om jag försöker korrigera något så är det endast händelseförloppet. Frågade min pojkvän häromdagen om inte han brukar dagdrömma om framtiden specifikt likt som att se en film framför ögonen. Nej, blev svaret då. Jag kanske lever i min egna lilla bubbla allt för ofta? Varje gång jag stänger ögonen eller är för mig själv spelas en film i min hjärna. En film om mig och mitt liv. Ibland längtar jag till läggdags så att jag kan fortsätta dagdrömma. Har läst någonstans att det var väldigt nyttigt att dagdrömma, så det är ingenting jag vill lägga åt sidan. Men hursomhelset. Jag är för trött för att make sense just nu.

Väntar ivrigt på svar från mina universitetsansökningar. För tillfället har jag fått svar från 2, nu återstår det bara att få svar från de andra skolor. Vill jättegärna komma in på Sheffield. Är så otroligt RÄDD att jag inte kommer komma in. Varje gång jag väntar på att min mail-inbox ska uppdateras ökar pulsen och jag blir kallsvettig - vill veta men är samtidigt livrädd för svar. Är rädd för att bli totalt knäckt. Nej, nu fick jag plötsligt dödsångest inför studierna så jag ska chilla med disney nu... Hjälp.

Still a little bit of your taste in my mouth
Still a little bit of you laced with my doubt
Still a little hard to say what's going on

Still a little bit of your ghost your witness
Still a little bit of your face I haven't kissed
You step a little closer each day
Still I can't say what's going on

Stones taught me to fly
Love taught me to lie
Life taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

Still a little bit of your song in my ear
Still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on



Så kom ett nytt år, 2010, och mycket har hänt sedan jag senast bloggade här. Startade en ny blogg i somras, som jag nu tänker överge på grund av dess deskruktivitet och negativitet. Visserligen står det inte så mycket positiva saker i den här bloggen heller, men till skillnad från den andra är den åtminstone en aning mer positiv. Jag läste igenom mina gamla inlägg precis, och fastnade för ett stycke som uttryckte sig om hurvida dåligt jag mår utan att veta om det. Jag skrev att jag säkerligen kommer titta tillbaka på mitt dåvarande liv och tänka "Hur kunde jag leva sådär?". Och det är precis så jag tänker. Jag har nu genomgått ett 17 veckors dagvårdsprogram för ätstörningar och mår betydligt mycket bättre nu. Jag ser tillbaka på den personen jag var förut, smått nostalgisk och jag känner en viss saknad. Men det är bra. Det vore mycket värre om jag hade känt längtan. Jag längtar inte tillbaka, men jag saknar gymnasietiden så enormt. Jag saknar allt med det - att vakna 6.30 varje morgon, stå ute i kylan och vänta på bussen; sitta på bussen. Komma till skolan 8.05 och titta mig efter Viktor. Inte för att jag gillar honom, absolut inte. Jag vill bara titta liksom. Kom också på att självförnekelse var ett väldrigt karakteristiskt drag hos mig då. Jag är inte sjuk, och jag gillar inte Viktor. Men till slut fick jag en realitetsförklaring. Bra det. Hursomhelst, jag pratade om saknad. Jo, jag saknar även lektionerna. Saknar att skriva i min kalender, att ta anteckningar och småprata med vännen bredvid mig. Lunchrasterna... trots att mitt hjärna jobbade som mest just då: "ät, ät, ät, ät inte, ät inte, ät inte....". Gud, Paulina... Vad sorliga vi var. Då.

Ja, mycket har hänt sedan dess. Sommaren var både kaotisk och underbar. Viktor, killen som jag inte gillade det vill säga, visade sig vara någon som jag tyckte om trots allt. Men det visste jag redan för längesedan. Utan honom hade jag nog gått under i somras. Vi hade en mysig sommar, mycket umgänge, filmkvällar, drinkar och popcorn, middagar, fester osv. Att ha pojkvän var något extremt nytt för mig då, visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Hade väldigt svårt i början med att våga visa känslor. Kunde inte ens spontant ta i hans hand, för tänk så skulle han avvisa mig? Löjlig du är, Paulina. Eller var. Numera tänker jag inte så längre. Men sommaren var också väldigt slitsam. Jag flyttade till Genarp med min mor och broder, utan att egentligen veta om det. Jag visste att jag skulle flytta, visste att det skulle ske, men jag hade alldeles för mycket sirap i huvudet för att förstå att det verkligen var sant. Jag spenderade så många timmar där utan att förstå att det var mitt nya hem. Hatade allting med det där stället, vilket resulterade sig i att jag kunde inte behålla en endaste matbit där. Mitt liv i somras gick ut på att jag träffade Viktor, grät och hade ont i magen. Åt någonting för att sluta skaka av hunger och utmattning. Under de fåtal timmar under dagen då jag inte umgicks med Viktor var jag hemma och åt. Och spydde. Gång på gång, 3-4 ggr om dagen. Kunde även börja hetsäta hemma hos Viktor, och sprang snabbt hem till mormor som jag tillfälligt bodde hos medan hon var bortrest, för att fortsätta äta och slutligen spy. I somras var jag en tickande bomb, och jag är evigt tacksam att Viktor stod ut med mig, trots att han kanske inte visste i detalj vad som hände med mig då.

När Viktor i augusti månad åkte för att göra lumpen, var jag helt stensäker på att vi skulle göra slut. Trots att jag inte ville det förståss. Jag gick runt och väntade på att bli dumpad. Men det skedde aldrig, lyckligtvis. De första veckorna hörde jag inte från honom så mycket (inte konstigt när han hade sin grundutbildning) och i samband med mitt sjuka tillstånd tolkade jag det som att allt var numera över. Efter att ha spenderat en hel månad med någon blev det plöstligt bedrövligt att känna sig ensam igen. Alla mina vänner hade påbörjat sina universitetsstudier, börjat lumpen eller fortsatt gymnasiet och ett fåtal andra vänner blev förlorade. Jag var ensam i en äcklig liten by och helt plötsligt mörknade hela min värld. Det enda jag ville göra var att börja min dagvård för jag var så bortom all möjlig kontroll att det var nästan löjligt. Jag brydde mig inte om att gömma min ätstörning då. Jag vägrade äta middagar med 'familjen'. Åt min egen mat, dvs. allt sockrigt, fettigt och onyttigt i stora mängder flera gånger om dagen och brydde mig inte om att någon hörde mig kräkas längre. Mamma brukade komma hem från jobbet och de som var kvar i huset under dagen med mig brukade komma till min mamma i häpnad och berätta hur mycket jag åt och hur många gånger jag spydde. Min reaktion var: "Jaha, och?". Jag duschade fyra gånger om dagen, det luktade kräk överallt i toaletten. Mat försvann så fort kylskåpet fylldes. Mina pengar blev till mat, blev till spyor. Bra dagar för mig var då jag inte åt någonting. Då var jag ännu mer deprimerad, och orkade inte ens resa mig ur sängen. Ångestattacker varenda morgon. Sick.

Så i september började jag min dagvård och det var svett och tårar hela höstterminen och inte förrän efter jullovet insåg jag att jag ville bli frisk På Riktigt. Nu sitter jag här, äter geléhjärtan som jag fick av Viktor (igår var nämligen alla hjärtans dag) på ett sätt jag inte har ätit förut sedan sex år tillbaka. Jag är äntligen ärlig mot mig själv. Jag mår bra, och nu på riktigt.



Men jag måste ändå handskas med tankarna varenda dag. Tankar som virrar runt och frågar mig om jag inte längtar efter att gå ner i vikt igen. Nej, det vill jag inte. Det enda jag vill göra nu är NÅGOT. Jag vill ha ansvar, en plikt till att vara någonstans på en viss tid. Jag vill att alla runt omkring mig ska må bra och få chansen till att göra det dom vill i livet. Det går verkligen att gräva sig ur en djup håla. För mig åtminstone är det något helt otroligt att det hände. Jag är fortfarande samma person, dock mindre tankestörd. Allt känns så stort och mäktigt när man befinner sig nergrävd i hålet. Men man inser medan man håller på att ta sig ur, att allt var bara en bagatell. Jag gick inte ut med 40p, jag kommer förmodligen inte komma in på de universitet jag sökte till. Men det finns alltid en framtid framför mig. Klarar jag inte det nu, gör jag det nästa gång. Det vore synd, men det är inte hela världen. För om det är någonting jag har lärt mig av den engelsk literatur vi läste på IB så är det att det är inte målet som är det viktigaste, utan strävan efter det. Jag hoppas visserligen att jag kommer in på något universitet och jag kommer förmodligen bli hjärtkrossad om jag blir nekad till alla, men jag vet att det komma lösa sig. Det måste det göra. Eller? Samma sak med maten. Så länge jag inte blundar så kommer jag inte råka gå fel.

Sedan finns det vissa frågetecken i mitt huvud jag inte vågar ställa mig själv riktigt ännu. Trots att jag redan har gjort det. Det jobbigaste med just nu är att man inte vet vad som kommer ske senare.

Men det löser sig.

Var någonstans har jag hört detta förut? Den idioten som sade så vet tydligen lite eller ingenting alls.

Slösade mina sista femtio kronor idag på ett packet rostat musli och den fetaste yoghurten jag kunde hitta. Satte mig i köket och åt skål för skål. Jag var inte ens hungrig och det var inte ens gott. Och mindre roligt var det att spy. Under tiden jag hetsåt tänkte jag - som jag alltid gör - att detta var fan sista gången! "Aldrig mer!" Ha. Vilken lögn. Troligen kommer samma sak ske imorgon. Ibland känns det inte ens lönt att planera en bra dag, för det slutar alltid i spyor ändå.

Önskar jag kunde svälta som förr. (Eller egentligen önskar jag att jag kunde äta normalt och trivas med det.) Var försvann min ambition till att räkna varenda kalori?

Och så var det dags att uppdatera bloggen. Har varken haft tid eller lust att skriva på sistone. Rättare sagt, jag har inte haft lust att skriva. Tid ska man aldrig underskatta. Tid har man alltid, vare sig man är stressad eller har mycket att göra. Så många gånger jag har klagat på tidsbrist men ännu så många tillfällen jag har infunnit mig i, då jag slösar tid på orelevanta saker som facebook, sms och MSN. Det är någonting med kommunikation mellan människor som är betydligt mer intressant än studierna. Förvånansvärt?



Idag är det söndag, just nu sen kväll och imorgon är just a another manic Monday. Imorgon kompleterar jag mitt engelska examen och har då endast spanska och psykologi kvar. Har skrivit en utförlig studieplanering inför psykologin så jag känner mig otroligt lättad faktiskt. Dessutom stod det i mitt horoskop att planering gynnar mig just nu, och trots att jag inte lägger hela mitt förtroende på horoskop är det alltid bra att vara på den säkra sidan.

Det stör mig att jag inte har panik över exams. Det stör mig att jag inte behöver intala mig själv att det kommer gå bra. Det stör mig så ofantligt att jag litar på allt kommer gå bra. Sådan är jag alltid. Jag må ha svåra perioder, må vara i komplicerade situationer, ibland triggar stressen till galenskap men innerst inne vet jag alltid att allting kommer lösa sig till slut. Visserligen är denna inställning till livet helt rätt och det får mig att bibehålla ett sorts lugn, men samtidigt så blir jag paranoid och låter mig själv leka med tanken att någon gång kommer något gå fel - någon gång kommer jag bli motbevisad och där kommer jag stå i klistret och vänta på att jag på något magiskt vis kommer ta mig ur. Så har det alltid varit och enligt sannolikheter bör det alltid vara så? Men vad gör jag då när jag en dag kommer inse att ingenting har gått som jag planerat? Det räcker inte alltid att förlita sig på tur. Jag menar inte att jag är en naiv person - jag är oerhört realistisk av mig och jag tar ansvar och vet vad som krävs för att uppnå ett visst reslutat. Det är inte så att jag kommer skita totalt i att plugga och ändå hoppas på att det kommer gå bra imorgon. Det är heller inte så att skiter i att jobba på att bli frisk från min ätstörning och hoppas på att det kommer plötsligt försvinna. Inte heller är det så att jag tror att alla andra problem kommer lösa sig utan att jag bidrar med någon förändring. Dock kommer jag ägna mig någon timme åt läsning, och känna att jag kan det tillräckligt bra för att ordbajsa resten imorgon, kommer att gå och lägga mig med halvtaskigt självförtroende samtidigt som jag kommer försöka intala mig själv att det inte finns mer jag kan göra åt situationen nu och att sömn är väsentligt om jag ska kunna klara av två timmars uppsatsskrivning imorgon. Slutligen har jag övertalat mig själv och sjunker in i en god sömn.

Och så är det alltid för mig.

Imorgon kommer jag att vakna och vara jättesugen på frukost för vem fan gillar inte mat? Samtidigt kommer jag försöka övertala mig själv att inte äta den och kör en idiotlogiken där flertals argument (som är rentav idiotiska) kan få mig att ändra mig totalt. Jag vet att jag kommer sluta äta frukost igen när exams är över, nu prioriterar jag lite åtminstone. Men fan. Jag kommer sakna havregrynsgröten. Varför kan jag inte låta det bli en god vana? Rent logiskt finns det ingenting som pekar på att äta frukost hade haft en negativ inverkan på kroppsvikten. Dock handlar det inte om vikten. Det handlar om att jag äter, när jag kan välja att inte äta. Det handlar om att jag tar ett beslut som sätter mig i en viss kategori. Jag blir "hon som inte har diciplinen att inte äta" istället för att tänka realistiskt och förstå att man istället är "hon som strider emot alla sina tankar och känslor kring mat och äter trots att det tar emot för att det rätta att göra".

Men nu är det faktiskt dags för lite literatur. The Great Gatsby och Great Expectations. Härligt. Eller inte. Hade hellre suttit med ett glas vitt och ätit något gott. Jag har insett att mat smakar som bäst och ger minst ångest när jag äter den i en miljö som motiverar mig till att vara normal. Sist var det plock och pinn med Sofie. Jag tänkte inte ens på att det fanns kalorier i det jag åt. Okej, det var en lögn förresten. Men jag hade inga planer på att tömma magen efter den måltiden. Vissa stunder är för njutbara för att spola ner i toaletten.

Typiskt mig att fortsätta skriva när jag väl har bestämt mig för att sluta.

Nu är det intensiv läsning som gäller!

Gårdagens händelse har verkligen fått mig att tänka. Visserligen har jag råkat ut för samma situation förut men igår kändes det annorlunda på något vis. Jag har nu dag efter dag försökt övertyga mig själv att sluta med kräkningarna. Varje dag har jag varit bestämnd på att sluta. Varje dag misslyckades jag. Och så igår vaknade jag till en frukost där jag överåt, därefter var det dags för uppkastningen men fick ju som sagt inte upp något i början. Och jag grät som ett litet barn. Jag skrek och jag grät. Jag låg nere på badrumsgolvet i fosterställning och bara grät och grät. Inte förrän jag fick upp nästan allting blev jag omedelbart lugn och glad igen.

Idag känner jag verkligen inte för att böja mig ner för toalettstolen igen. Jag känner verkligen inte för att borra ner mina händer i halsen och trycka på min  mage tills jag känner alla innerdelarna av magen. Nej, nej, nej det är slut på det. Men ändå är det någonting som drar mig till köket. Hade inte min mamma varit hemma hade jag utan tvekan stått där igen och ätit allt som inte har ett datum som redan har passerat. Men faktumet att min mamma är hemma förhindrar mig att gå och äta och spy. Med detta i åtanke (att jag inte får äta-spy) blir det otroligt svårt att äta överhuvudtaget. Även en frukt kan få mig att tappa kontroll och vilja äta "för jag har ju redan misslyckats". Varför kan man inte bara stå ut och vänta tills mättnaden går över? Den gör ju det till slut.

Egentligen hade jag velat göra havregrynsgröt nu. Jag vet att jag inte kommer gå upp i vikt på det, men det är så svårt att intala sig själv att gå och göra de. Nu tänker jag dessutom: Du kan spy upp det Paulina, då är det lugnt. Men nej! Jag får ju inte. DÄRFÖR är det oerhört svårt att ens ta en tugga mat. Och att svälta är ju mycket bättre, något man kan ha mer stolthet över. Men det tar så mycket på ens krafter.

Jag vet inte vad jag ska göra.
En sak är säker: jag ska plugga.

(Jag måste ha varit 43kg där)
Saknad.

Vad är det jag saknar med det? Faktumet att jag höll mig till svälten och gick ner i vikt? Det är ju en mycket bättre metod än att hetsäta och förlita sig på hoppet om att man kommer få upp allting? Det var tider då. Då jag spenderade 45 minuter på toaletten och försökte tömma min magsäck, men förgäves. Då hatade jag mig själv för att jag inte kuna framkalla kräkningar. Nu önskar jag att jag var fyra år tillbaka, och kunde glädjas av detta faktum. Helt uppriktigt så vet jag inte om jag önskar att jag aldrig hade lärt mig det. För det är ju förvisso en snabb lösning på ett misslyckande, och oftast funkar det som det ska. Hade dock varit bättre om jag kunde endast göra det då och då, och inte varje dag eller flera gånger om dagen som nuförtiden.

Varje dag säger jag till mig själv att jag ska sluta. Varje dag uttrycker jag mitt hat för det, på sista tiden har det bidragit med en hel del tårar och skrik, men ingenting förändras. Säg mig, varför ska det vara så oerhört svårt? Igår var jag ute på en promenad och tänkte på just detta. Med vilja kan man göra mycket, har jag alltid sagt till mig själv, dessutom har andra sagt det till mig också, och detta uttryck har väl också farit bland andra människor som längtar efter en förändring eller vill förändra något hos någon annan. If there is a will, there is a way. Men är det verkligen så lätt? Åtminstone i en sådan sak som det här så krävs det inte endast vilja. Vilja är en av de viktigaste ingredienserna till en förändring av något slag, men det är absolut inte den enda. Kraft är en annan viktig ingrediens. Det räcker inte bara att vilja sluta kräkas, man måste kämpa otroligt mycket. Varje liten tanke som triggar hjärnan måste man tysta ner, trampa på, kasta bort eller överrösta. Medan man håller på att avkasta en tanke, dyker en annan upp. Så som bakterier delar sig i celldelning, likaså är det med dessa triggande tankar. Till slut orkar man inte kämpa emot och man ger upp. För man vet, att känslomässigt så njuter man av det. För det är ingen misslyckande om målet ändå kan uppnås. Det är som att vara tvungen att blunda när man ändå kan ha ögonen öppna. Så pass onaturligt känns det för mig att tänka på rätt sätt.

Jag har slutat lura mig själv att jag vill bli frisk helt och hållet. Jag vill bara sluta kräkas så att jag kan svälta istället. Detta är något bara jag vet och bara jag ska veta detta för annars lär någon lida av det. Det känns bara så omöjligt och absurt att sluta nu. Om det så bara gick. Helt ärligt så tror jag aldrig att jag kommer vara okej med maten. Jag kan bli så pass frisk att jag kan äta mina tre mål om dagen och behålla dem - men det måste då vara nyttig mat, dvs. low fat, low carb.
Jag tror bara att jag kan komma så pass långt att jag kan unna mig högst tre pizza-slices vid något väldigt unikt tillfälle. Och detta trivs jag ändå med. Jag ska komma dit någon dag.

Men först måste jag ner i vikt.
(vilken motsägelse, huh)

Idag vaknade jag och minuter senare var jag i köket och förberedde mat...

Detta är vad jag åt till frukost:
- 2 ägg
- majonäs
- 1 paket makrill i tomatsås
- 350g vita bönor i tomatsås
- 6 knäckebröd
- 1dl kellogs K special
- 1½dl A-fil
- ½ sats chokladbollssmet (100g smör, 0.75dl socker, 1 msk kakao, 1.5dl havregryn)

Och till detta drack jag:
- 1 stor kopp kaffe m. sojamjölk
- 1 kopp te m. sojamjölk
- ½ glas apelsin juice
- 2 glas coca cola
- Kranvatten

Sedan var det dags för toaletten och jag kämpade och kämpade och kämpade men konstigt nog fick jag inte upp alls mycket. Därefter kom ångesten och tårarna började spruta ut ur ögonen. Jag spenderade en halvtimme i ett evigt försök sedan cirka en timme la jag ner på ett hysterianfall med tårar och skrik. Tankar som "Hur ska jag kunna gå ut ikväll när jag är såhär tjock?" och en massa ilska över hur misslyckad jag är som åt och en massa andra tankar som jag nu inte minns längre. Hur som helst, efter mitt gråtanfall försökte jag igen och efter det så gick det. Kanske därför jag är så lättad. Borde inte vara det för att jag har ökat min morgonvikt med 0.2kg. Men äter jag ingenting mer idag så kommer jag förmodligen gå ner tills ikväll.

JAG SKA VARA SMAL.



Nu har jag precis duschat och gjort mig ren och fräsch. Ska ta tag i disken och städa upp lite i mitt rum sedan måste jag tyvärr plugga.

Det ska bli skitkul ikväll :D

Slow down you crazy child
You're so ambitious for a juvenile
But then if you're so smart tell me why
Are you still so afraid?
Where's the fire, what's the hurry about?
You better cool it off before you burn it out
You got so much to do and only
So many hours in a day

But you know that when the truth is told
That you can get what you want
Or you can just get old
You're gonna kick off before you even get halfway through
When will you realize...Vienna waits for you

Slow down you're doing fine
You can't be everything you want to be
Before your time
Although it's so romantic on the borderline tonight (tonight)
Too bad but it's the life you lead
You're so ahead of yourself
That you forgot what you need
Though you can see when you're wrong
You know you can't always see when you're right(you're right)

You got your passion you got your pride
But don't you know that only fools are satisfied?
Dream on but don't imagine they'll all come true
When will you realize
Vienna waits for you

Slow down you crazy child
Take the phone off the hook and disappear for a while
It's alright you can afford to lose a day or two
When will you realize...
Vienna waits for you.

And you know that when the truth is told
That you can get what you want
Or you can just get old
You're gonna kick off before you even get halfway through

Why don't you realize...Vienna waits for you
When will you realize...Vienna waits for you

Jag har inte vägt så mycket som jag gjorde idag på hela år 2009. Visserligen vägde jag mig efter en hetsätning som tog mig många många försök att kompensera. Dock fick jag inte upp allting, vilket kändes förjävligt.
Paniken slog till efter vägningen, och efter det fanns det bara tårar som forsade ner med hjälp av ett hopplöst skrik.
Jag måste lägga ner
Samtidigt vet jag att anledningen varför jag vill lägga ner är för att jag vill ner i vikt och alla vet att svält är den bästa (bland de värsta) metoden. Jag har aldrig känt mig så misslyckad som idag. Det enda jag kunde tänka på var hur detta inte var värt det.

Första gången idag var planerad. Den visste jag redan innan jag ens började skriva min första exam. Andra gången kom plötsligt, efter att min hand längtade efter en körsbärtomat från kylen.

Mina händer luktar nu sötma men framförallt syra. Har testat tvätta dem, kräma in dem men förgäves. Om det ska vara så svårt att ta bort syrorna från handen, vad gäller då tänderna? Måste vara tjugo gånger värre eftersom spyan är ju mer i kontakt med tänderna än vad de är med händerna och ändå luktar händerna så pass.

Fan, vad jag är äcklig.

Idag satt jag på youtube och kollade in en videoklipp om en tjej som hade bulimi. Jag satt själv och hetsåt medan jag kollade på filmen, och det enda jag kunde tänka på var hur fan hon orkade hålla på sådär. Jag kunde inte alls relatera, men nu när jag tänker efter så är hon och jag likadana förutom att hon var mycket sjukare än mig. Jag har ju inte ens bulimi. Men ändå.

Känner hur mina blogginlägg börjar bli mer och mer misslyckade.
Precis som jag.



Oj, vad vi var negativa idag. Nu kommer positivitet:
Med tanke på att jag misslyckades så kollosalt idag så börjar jag om igen imorgon
och imorgon ska jag lyckas! Gör jag inte det, så blir det nästa dag.
Och så fortsätter jag tills jag slutligen lyckas.

Det är värt det.

Idag började mina mock exams och två prov är avklarade, ännu återstår 11. Jag hade en full planering inför lovet men istället för att plugga spenderade jag tid med toaletten och det blev upp mot 25 - 30 kräkningar sammanlagt. Jag känner mig skamsen och känner en stor skuld mot min kropp och mot mina närmaste. Folk som vill lita på mig, men som jag gång på gång sviker.

Vem är jag bakom henne? En person med viljestyrka? Knappast.
Jag har potential, men den ligger och viker sig bakom alla tvångstankar.
Paulina, du måste inte ner mer. Du kan ägna dig åt en halv-svält diet och åtminstone vinna lite på det.

Häromdagen, jag minns inte om det var igår eller några dagar sedan, fick jag ångestanfall och började gråta hysteriskt. Efter ett toalett besök lugnade jag dock ner mig och därefter kom förvåningen. Är det verkligen så att jag mår bra av det? Momentär lycka, det vill säga.

Jag har aldrig trott att det var så svårt att bryta ett mönster. Hur kan man ha så mycket vilja att sluta men i samma sekund stå där i kampen om att tömma magen återigen? Tar det någonsin slut? undrar jag. Bara jag har svar på den frågan. Det är jag som bestämmer. Nu har jag bestämt mig. Jag tänker kämpa så mycket som det går tills skolan är över. Blir det inte bättre så måste jag definitivt skriva in mig på dagvård. Jag vet om att jag inte klarar av det själv. Om jag någonsin vill ha ett riktigt avslut måste jag överlägga kontrollen på någon annan innan jag kan ta kontroll själv. Ugh.

Snart är det dax att plugga igen, men först ska jag ta mig en tupplur, tänka på de skönaste stunder i livet och bara tappa mig bort i sömnen. Sedan är det upp med böckerna och ner med huvudet i texten och banka in all kunskap inför imorgon.

Måste dock säga att Viktor and Rolf's "NO!" kollektion är riktigt nice.
Här kommer lite bilder:







Nej nu orkar jag inte mer... :)

Jag har länge undrat hur jag kan hata något så innerligt men ändå, gång efter gång, gjort om samma misstag?
Nu vet jag varför

Jag gör det för att jag gillar att plåga mig själv. Jag äter och kräker för att jag vill äckla mig själv, till den nivån att jag inte kommer vilja äta mer. Åtminstone på ett flertal timmar. Men så funkar det inte. Visst, jag är äcklad de första timmarna men efter ett tag skulle jag kunna äta igen. Men det gör jag inte för att jag är hela tiden fokuserad på att svälta, så jag svälter. Och nästa gång jag blir hungrig överäter jag igen, på grund av svälten.

Men sluta kan jag ändå inte. För det hade innebört att jag var tvungen att äta normalt för att undvika "överätning". Jag vill ju inte äta normalt. Jag vill ner i vikt, jag vill ner i vikt, jag vill ner i vikt.



Men jag vill så gärna, så gärna sluta kräkas. Jag hatar det.
Jag hatar det så innerligt. JAG HATAR DET.

Jag hatar själva processen att äta mat som inte smakar,
att inte hinna tillåta sig själv njuta av maten
Det är bara tugga-svälja mekanismen som är i gång i en hetsätning
Tankarna och känslorna är någonannanstans
Flyr från verkligheten
Jag hatar att sätta upp håret inför en kräkning,
att ta av sig tjocktröjan och sätta på vattnet
Av med alla ringar, armband och slutligen
böja sig ner mot toalettstolen
Det är förudmjukande
Det är kränkande mot en själv
Det tar så mycket på alla kroppens krafter
Det gör ont
Det gör så fruktansvärt ont

Och mina tänder
Det både känns och syns hur dåliga de har blivit
Mitt tandkött har sjunkit ner rejält
och har jag fått hål i tänderna
samt att emaljen är så pass sliten att
snart kommer mina tänder bara bli ännu sämre
om jag inte slutar

VARFÖR KAN DU INTE SLUTA DÅ? BARA SLUTA, BARA SLUTA GÖRA DET.
Om du nu vill ner i vikt så sluta äta och börja svälta istället
Det tar mycket mindre av din tid
Visst, du mår inte så bra utav det heller
Men det är bättre att vara i konstant
äta äta äta äta spy spy spy spy äta äta äta spy spy spy spy

Här kommer jag, i mittt mest intelligenta sinnestillstånd
och påstår att svält vore ett bra sätt att bli av med en ästörning.
Det är som att säga "nu pallar jag inte kokain längre så jag vänder mig till heroin istället"

Jag ska boka tandläkartid. Faktum är, att jag ska ringa så fort jag postat detta inlägg.
Vilket är nu, för sedan måste jag plugga.

Nu är det sportlov och veckan därpå börjar mina Mock exams, det vill säga, jag kommer ha 12 prov på 2 veckor.
Med tanke på detta måste jag alltså plugga ganska rejält. Har två andra Internal Assessments som måste göras klart så snart som möjligt. Bortsett från detta så finns det andra saker som också måste göras denna vecka. Därför har jag gjort en lista för att underlätta planeringen och öka motivationen lite.

Internal Assessment

• Psychology HL: Write the complete draft for Internal Assessment (1,500-2,000 words)
• Biology SL: Complete Plant Population Investigation (CE)
• Spanish B HL: Prepare for the Individual Oral Presentation

Mock Exams

• Psychology HL: Study notes and past exam questions as well as the notes from the internet
• ... The Psychodynamic Perpective
• ... The Humanistic Perspective
• ... The Cognitive Perspective
• ... The Learning Perspective
• .... The Biological Perspective

• Biology SL:
• Topic 1
• Topic 2
• Topic 3
• Topic 4
• Topic 5
• Topic 6
• Option A

• Math Studies SL:
• Topic 1
• Topic 2
• Topic 3
• Topic 4
• Topic 5
• Topic 6
• Topic 7
• Topic 8

• English A2 HL:
• "Great Expectations" Charles Dickens
• "The Great Gatsby" F.Scott Fitzgerald

• Swedish A1 SL:
• "Dvärgen" Pär Lagerkvist
• "Doktor Glas" Hjalmar Söderberg

Övrigt

• Träffa Hanna, Sofie, Tom, Rakel, CJ, Pamela, Tarre, Sali
• Festa
• Sova
• Inte äta för att kräkas
• Gå ner till 45kg UTAN att behöva kräkas hela tiden
• Inte slösa för mycket pengar
• Hålla mig till pluggplanen
• Ringa tandläkaren och boka tid
• Ha filmkväll med någon

Har egentligen jättemycket att säga, men måste verkligen fokusera mig på studierna nu.
Puss på mig

"When I grow up I'm gonna cheat and lie to my friends, to my parents, but most of all - to myself..."

Idag var en revolutionerande dock lite slitsam dag på matfronten. Vaknade med en magsmärta och enligt vågen hade jag inte gått ner i vikt utan stannade på gårdagens vikt, vilket gjorde mig smått besviken. Gick till skolan med magsmärtan, och började känna mig otroligt svag och trött. Hungern dök upp efter ett tag och började eka. Jag var så tom att det kändes som min själ hade försvunnit.

Slutade tidigt så jag slösade onödiga pengar på en överätning. Detta är vad jag köpte:

• Ost och kalkonbulle
• 1 bounty
• 1 delikado boll
• 200g marabou choklad
• 1 packet Ben & Jerry's glass

Hemma åt jag dessutom:

• 3 mackor med ost och majonäs
• havregryn, margarin och socker blandning
• 2 skålar Kellogs K special med sojamjölk och A-fil 
• 1 panerad fisk filé
• 1 st kåldommar

Till detta drack jag en massvis sojamjölk och juice... Kräktes i två omgångar och sedan vägde jag mig och hade gått ner 0.8kg sedan imorse. Det var en lättnad. Jag vet att vågen visar rätt siffra eftersom jag har på senaste tid ställt mig flera gånger på vågen för att se om samma siffra dyker upp, och det gör det.

Just nu känns det så jobbigt att jag dricker så mycket kaffe. Känns som onödig  vätska som stoppar min viktnedgång.
Imorgon har jag ingen skola så jag kan redan förutspå vad som kommer hända. Helt ärligt talat så orkar jag inte... Samtidigt vill jag hemskt gärna.

Hellst av allt vill jag bara vara nära någon, känna att jag kan lägga energi åt andra istället för att missbruka mig själv.
Borde plugga nu helt seriöst. Men mitt huvud spänner åt och jag har ont i mina ögon. Ska nog ta en kaffe till för att jag är så jävla dålig på att hålla mig borta från det. Tänkte ta en apelsin men jag tror nog att jag avstår. Funkar det inte så tar jag en 20 minuters powernap, och sedan fortsätter med läxorna :)

Jag längtar till helgen. Det ska bli så kul att konstant vara omringad av en massa folk. Jag längtar efter den magkänslan,
lyckan.

Source:
http://www.b-eat.co.uk/AboutEatingDisorders/WhatisanEatingdisorder/WhatisAnorexiaNervosa

The effects of anorexia on your body

• In adults, extreme weight loss; in children and teenagers, poor or inadequate weight gain in relation to their growth or substantial weight loss.
• Constipation and abdominal pains
• Dizzy spells and feeling faint
• Bloated stomach, puffy face and ankles
• Downy hair on the body; occasionally loss of hair on the head when recovering
• Poor blood circulation and feeling cold
• Dry, rough, or discoloured skin
• Loss of ‘periods’, loss of interest in sex
• Loss of bone mass and eventually osteoporosis (brittle bones)

Behavioural signs in anorexia

• Rigid or obsessional behaviour attached to eating, such as cutting food into tiny pieces
• Mood swings
• Restlessness and hyperactivity
• Wearing big baggy clothes
• Vomiting; taking laxatives

The effects of bulimia on your body

• Frequent weight changes
• Sore throat, tooth decay and bad breath caused by excessive vomiting
• Swollen salivary glands making the face rounder
• Poor skin condition and possible hair loss
• Irregular ‘periods’ or loss of interest in sex
• Lethargy and tiredness
• Increased risk of heart problems and problems with other internal organs

Behavioural signs in bulimia

• Bingeing and vomiting
• Disappearing to the toilet after meals in order to vomit food eaten
• Excessive use of laxatives, diuretics or enemas
• Periods of fasting
• Excessive exercise
• Secrecy and reluctance to socialise
• Shoplifting for food; abnormal amounts of money spent on food
• Food disappearing unexpectedly or being secretly hoarded

Ärlighet varar längst

En tur och retur resa in till magen, välkomna - trevlig vistelse och en säker resa hem. Min magsäck är som en av de där canarie öarna, full av turister. Mat som kommer, bränner sig lite och sedan reser tillbaka. Hasta la vista.
Är hemma nu och ska snart äta middag och vänta tills huset evakueras så att jag kan äta vidare och kräkas. Ja, jag är dum i huvudet, mest för att jag längtar. Ska bli så skönt. Dagen är redan förstörd med tanke på all lunch jag åt.
Visserligen åt jag endast grönsaker och visserligen kräktes jag upp en del av den och visserligen är det otroligt onödigt att ha ångest över några fåtals kalorier.

Gick förbi en massa skyltfönster idag och kollade mig i reflektionerna. Jag var så nöjd över det jag såg - jag är ju trots allt så smal och snygg. Men ändå fanns det något som fattades. Paulina, du kan bli ännu smalare. Dina lår kan minska lite till. Kom igen, försäkra dig om att du är smal och försäkra alla andra som inte märker det direkt.
Varför vill jag att det första folk ska tänka på när de ser mig är att de ska tycka att jag är smal? Ingen annan frisk människa förknippar smalhet med duktighet och framgång? Hur kan jag inte vara stensäker på det? Innerst inne vill de också lyckas.

Lögner.

Vad händer när jag når min målvikt? Jag kommer inte sluta då, det vet jag redan. Det kommer bara bli jobbigare och jobbigare. Mina exams står på spel. Varför fortsätter jag övertala mig själv att detta är dåligt när jag innerst inne väljer att inte lyssna och går min egen väg ändå?

Helt ärligt

Vet du vad jag tänker på när jag går där ensam med ipod hörlurarna i vardera öra på väg mot skolan eller hemmåt? Jag planerar svält, jag planerar eländiga toalettbesök med huvudet i toalettstolen. Jag nojar över min vikt. Mesta tiden tänker jag och önskar jag så innerligt att jag ska bli smalare. Jag får lyckorus när jag fantiserar om den dagen då jag är jättesmal. Jag bli nöjd, även om det är för en stund. Jag förknippar smalhet med styrka.


Syndare, syndare.
Det är synd.

Jag säger till mig själv att jag ska börja ta tag i min ätstörning efter att jag har gått ut gymnasiet. Är det verkligen smart att flytta fram det? Samtidigt som att jag vet att det är omöjligt att sluta nu och börja ett hälsosamt liv (jag har inte tid med all ångest som tillfrisknaden medför...) så är jag rädd att ätstörningen kommer ta större plats än studierna. Detta senaste året har pekat på det; jag har prioriterat toaletten framför böckerna.

Jag skäms

Just nu är jag så pass förvirrad att jag bara låter mig själv omfamnas av det första som dyker upp. Jag vill kontrollera allt men jag märker att allt kontrollerar mig. Var är jag och min riktiga viljestryrka? Var försvann hon som litade på logiken? Om hon finns kvar så är hon nu sopad under mattan och täckt i damm. Hon låter sig trampas ihjäl. Men jag vet, och jag hoppas hon vet likaväl, att en vacker dag (förhoppningsvis snart) kommer hon dras ut ur sitt mörka ställe och dammas av och återigen skina.

Livet är en erfarenhet. Vi lär oss av våra misstag och vi njuter av solsken efter regn.

Jag väntar inte på solsken, för jag vet
att
som naturen har visat gång efter gång
så kommer den alltid tillslut

Tålamod är det enda jag kan ha

- Förlåt, det var aldrig meningen att göra dig såhär besviken. Det måste vara otroligt jobbigt för dig att känna att du inte längre kan kontrollera mig så som du kanske kunde när jag var yngre.

Det kan inte vara lätt att vara förälder, man vill ju bara sina barn väl samtidigt som man måste upperätthålla sin förälderroll. Måste vara svårt att balansera. Måste vara ännu svårare att sätta gränser. När är det okej, när räcker det, hur pass mycket ansvar ska barnet ha? Vem åsikt ska man lita på? Sin egen, eller majoritetens?

Jag uppskattar det verkligen att de bryr sig och jag vet att de oroar sig hela tiden. Innerst inne vill de bara att jag ska må bra och sluta skada mig själv. Frustrationer och ilska väcks av faktumet att de ser att jag inte kämpar. Och det förstår jag. Det gör mig också otroligt ledsen att veta att man är en sådan börda för sina föräldrar. Konsekvenserna av deras oro är väldigt ångestgivande, tyvärr. Mamma ville väga mig häromdagen men jag skjöt upp det till söndag istället. På söndag tänker jag vägra igen. Jag tänker inte låta henne mig vägas. Varför? För att om hon har kontroll över min vikt kan hon likaväl ha kontroll över min viktnedgång. Samma sak som min pappa försöker tvinga mig (enligt mig) "förbjuden mat" som pasta, potatis, kött etc. Sedan håller han mig från toaletten i flera timmar. Det är då jag försöker övertala mig själv att de bara gör de för att de vill att jag ska bli frisk. Men det enda jag kan tänka på är hur arg jag är på dem. I frustrationer som dessa har jag bara lust att skrika: "JAG HATAR DIG DU BARA FÖRSTÖR DET FÖR MIG KAN DU INTE BARA LÄMNA MIG I FRED SÅ ATT JAG KAN SVÄLTA OCH KRÄKAS IFRED?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!"

* * *

Nästa dag

Ingenting känns värdefullt just nu. Har fruktansvärt mycket skolarbete som jag borde koncentrera mig på men koncentrationen har försvunnit och jag är bara uppslukad av ångest. Är trött och har ont i magen, men mest av allt ont i själen. Borde stanna hemma idag och plugga men jag orkar inte vara ensam med mina tankar. Orkar heller inte umgås med folk när jag mår såhär dåligt.



Gick och la mig lite i sängen och sjönk in i ångesten. Efteråt insåg jag hur lite jag försöker, och direkt efter satte jag på musik och började städa undan allt stök i mitt rum och i hallen. Mår mycket bättre nu. ÄNTLIGEN. Kanske sticker ut ikväll i alla fall HEHE.

Woah, humörsväningar.

Spin me around again and rub my eyes - this can't be happening

A baby is born, crying out for attention.


Han frågar mig hur jag mår och jag tänker efter lite för att ge honom ett ärligt svar. I mitt huvud dyker det upp ett flertal beskrivningar, alla kontrasterar varandra. Hur mår jag egentligen? Min pappa sa till mig häromdagen att jag inte vet hur dåligt jag mår förrän jag mår bra, och då kommer jag titta tillbaka i tiden och tänka 'hur kunde jag leva ett sådant liv?'. Men om jag nu mår bra, och tror att jag mår bra, varför kan det inte räcka? Eller har jag så pass dålig självinsikt att jag inte själv inser att jag mår dåligt? Tror jag nämligen att jag mår bra av att må dåligt? Vem bestämmer vad som är bra eller dåligt för mig. Ingen skulle kunna hålla med mig om att ett liv med svälttankar och kräkningar är ett lyckligt liv. Men ändå är jag lycklig? Eller...?

Mm, det trodde jag också. Idag på bussen vägen hem satt jag mitt uppe bland mina ångestfyllda tankar, och försökte ifrågasätta varenda negativ tanke. Det började med negativa tankar om mig själv, sedan övergick det till ett överjag som försökte ställa mitt ätstörda jag mot väggen. Därpå kom tårarna, och mascaran följde med. Jag grät. Vet inte ens varför, jag bara grät. Tårarna bara rann och egentligen ville jag skrika av frustration.

Jag grät för att jag börjar tappa kontroll. Och jag grät för att jag visste (och vet inte) hur jag ska återfå den kontrollen. Jag grät för att jag inte vill stoppa mig själv från att bli fast. Det är någonting inom mig som tvingar mig dit. Egentligen vill jag inte dit själv. Egentligen vet jag att svält är inte lika med kontroll utan tvärtom. Egentligen vet jag att ju mer jag går ner desto mer kommer jag vilja gå ner för desto mer ångest kommer jag ha. Egentligen vet jag att jag kan vara lycklig och frisk.

Men jag vet inte.
När folk frågar mig hur det går nuförtiden brukar jag säga "bättre" för det gör det i och för sig. Men när jag frågar mig själv: "Paulina, kan man verkligen säga att det är bättre när man kräks 1ggr/dagen istället för 4ggr/dagen?" Kan man det?

Har för mycket ångest för att skriva nu märker jag.
Skol och matångest.
Måste skriva klart vissa saker till imorgon
och åt precis skitstor middag och drack kaffe. supermätt

Detta är vad jag åt:

Sockerärtor
Mini majs
1 avokado
Körsbärstomater
+ Thai Hot Chili sause

kaffe m. sojamjölk + suketter

<3