In the flesh?

Denna lista är till för mig att läsa och skämmas över mitt beteende. Detta kommer utan tvekan få mig att verka som en desperat typ, det kanske jag är. Men jag vill bara få ner det, och rensa skallen lite. (Ingen rankning, bara spontan uppräkning). Denna listan är hämtad ur en 5 års period. Många av dessa saker som står med på listan gör jag inte längre.
 

• Jag har kräkts i plastpåsar då jag inte haft tillgång till en toalett
• Jag har sprungit till tvättstugan flertals gånger för att komma åt en toalett som inte är uppvaktad
• Jag har skolkat skolan för att vara hemma och äta och spy
• Jag har valt en hetsätning och kräkning istället för att plugga till ett prov
• Jag har stoppat alla möjliga ting i halsen för att framkalla en kräkning (tandborste, hårborste etc) Dock funkade det inte...
• Jag har gömt mig i en buske för att kräkas
• Jag spenderar pengar på mat som hamnar i avloppet efter konsumtion
• Jag gömmer mat som jag inte vill äta i plastpåsar
• Jag brukar fejka måltider genom att smutsa ner tallrikar eller skålar med mat
• Jag har suttit framför folk och smygit ner mat i fickor och i papper för att senare kasta det
• Jag ljuger ständigt om vad har jag ätit eller hur många gånger jag har spytt
• Jag har suttit och ljugit läkare rakt i ansiktet för att få dem att tro att jag är frisk så att jag slipper gå hos dem
• Jag har varit så beroende av vågen att jag vägde mig ständigt i smyg så att föräldrarna inte skulle höra
• Jag har dragit alla slags historier för att undvika mat eller för att kompensera bort den
• Jag har varit så besatt av kaloriräknandet att jag vägde minsta lilla matbit för att räkna ut minsta lilla kalori
• Ett tag sprang jag till datorn efter middagen varje dag för att räkna och skriva upp kaloriinnehållet i maten jag nyss åt
• Jag brukade stå och titta på mamma eller pappa när dom lagade mat och räkna kalorier i huvudet
• Jag brukade spendera håltimmar med en kompis på ICA och titta på all mat jag ville äta (men aldrig åt)
• Många gånger har jag bakat kladdkaka och hällt diskmedel över det för att hindra mig själv från att äta den
• Många gånger har jag också efter detta försökt peta ut bitar ur kladdkakan som inte hade diskmedel på
• Jag har engagerat mig i äta-spotta metoden - inte lika givande som äta-spy metoden 
• Jag har gått runt med snöre/band/skärp tajt knutet runt midjan så att jag knappt kan andas i försök att minska midjemåttet
• Under en ångest-attack har jag stått och stampat i förhoppnig om att fettet skulle dallra av
• Om kräkreflexerna sviker, brukade jag trycka på magen så att jag fick riktigt ont, bara så att maten skulle flyttas upp
• Jag har fantiserat om en extra mage där all mat kunde samlas och rensas (istället för min egen mage)
• Jag har drömt att jag hetsåt och spydde
• Jag har många gånger drömt om mat
• Jag brukade mäta alla mina kroppsdelar varje morgon ett tag
• Jag har gått och känt på skyltdockor och jämfört deras kroppsmått med mina egna
• Jag har testat barnkläder i fallande storlek för att få en bättre uppfattning om hur smal jag var
• Jag har ljugit om att jag var allergisk mot vissa produkter för att undvika äta
• Jag har tackat ner till många tjejmiddagar/myskvällar för att undvika äta
• Jag har gömt mat i mitt rum för att äta när ingen ser (och sedan kräkas upp det såklart)
• Jag har rört min egen spya för att se om det kom upp tillräckligt

Nu orkar jag inte tänka ut fler.
En del av mig skäms för detta, absolut. Men jag vet att detta beteende är inget som utmärker mig som person. Detta tillhör sjukdomen och jag vet att alla som har en ätstörning - varesig det är anorexi eller bulimi eller någonting emellan har gjort liknande om inte exakt samma saker. Detta gör mig inte till en mindre normal person, det gör inte mig till en sämre person. Jag säger att jag vill skämmas för att en vanlig person som inte vet vad det här innebär ser detta som stört och sjukt och äckligt - det vill säga något man borde skämmas över. Men jag vet mycket mer, och jag vet att det inte är så ytligt. Det handlar tyvärr inte bara om att vara smal. För smal är jag. Smal var jag när jag hade anorexi. Jag visste om det. Det handlar om ett kontrollbehov. Det är känslostyrt, inget annat.