In the flesh?

Har nyss ätit middag. Det enda jag kan tänka på nu är att mamma och mormor ska åka så att jag kan fortsätta äta och sedan kasta upp det. Fan. Varför måste mat vara så gott?



Om det bara kunde varit äckligt. Om jag bara saknade aptit. Om bara logiken kunde tystas ner, och låta mig göra fel beslut. Min kompis sa till mig idag om hur smal jag har blivit och hur det börjar se oattraktivt ut. Jag ville inte låta som jag inte tar det på allvar, men jag fick anstränga mig för att inte småskratta åt det. Lögner, tänkte jag. Men jag vet att hon har rätt på sitt sätt. Synd bara att vi inte kommer överrens.

Måste erkänna en ganska så pinsam sak. Jag ser mig själv som en väldigt medveten tjej. Men ibland gör jag saker som bara är helt korkade, och som får mig att framstå som en idiot bland andra. Idag fick jag syn på en tjej från min klass som jag inte har lagt märke till förut pga hennes frånvaro och också pga anledningen att vi inte har några lektioner tillsammans. Hon har blivit extremt smal och jag kan på många sätt se på henne och förstå att det inte är snyggt och att normalt folk inte heller tycker det är snyggt. Men ändå kunde jag inte sluta stirra på henne med avund och önska att jag var lika smal. Hon satt där, för sig själv och såg miserabel ut. Medan jag stod där bland en klunga folk och skrattade. Varför skulle jag vilja sitta i samma plats som henne? Varför vill jag, i andras ögon, vara ett objekt som andra äcklas av? Var någonstans kommer det skina från mig? Ingenstans, ingenstans. Jag tigger om att dö.

Anorexi och Bulimi: "Ett långsamt självmord"

Jag vill inte dö, jag vill leva och vara lycklig och smal
Jag vill skratta, jag vill njuta och vara smal
Jag vill orka, kunna festa, kunna fika, kunna vara smal

...Jag vill så mycket men helst av allt vill jag vara smal

Det värsta av allt är att jag känner mig alldeles för tjock för att må dåligt på grund av det här. Jag säger hela tiden till mig själv att jag måste gå ner en hel del i vikt innan jag får lov att klaga. Men varför ska jag klaga över mina egna val egentligen? Det finns inget utrymme för sympati när man själv väljer att plåga sig själv.

Jag har märkt att ju mer jag går ner desto tjockare känner jag mig. Samtidigt som att jag är medveten om att jag blir smalare. Men jag tror att det är för att ju mer man går ner desto mer känner man att man behöver bibehålla "smalheten" och då växer paranoian om att den försvinner så fort man inte 'tar hand' om den, dvs svälter eller kräker. Och ju smalare man är desto mer press känner man att man inte får gå upp, för då kommer alla ändra sin uppfattning om en och också på grund av den växande paranoian kommer man trigga sig själv till ännu en till viktnedgång.
Men, får man ingen bekräftelse om att man har 'lyckats' så kommer man också trigga sig själv till att gå ner i vikt, tills man får det bekräftat att man har blivit smal.
Så det finns ingenting de utomstående kan göra för att hjälpa. Jag har märkt att jag slutar lyssna på folk som säger att jag måste sluta, börja äta och bla bla bla. Min hjärna har blivit hal, alla ord som jag blir tilltalad halkas ner i något tomrum, där obetydliga tankar samlas och möglar tillsammans. Jag är så pass inställd på att gå ner i vikt att ingenting kan få mig att sluta känns det som.

Nu har dom stuckit.
Har lite tid på mig