Kontrollbehov, much?
Gick upp 0.7kg på en dag. Jag veet, bara vätska bla bla bla, men det var ändå förfärligt. Jag menar, det är ju det värsta som någonsin kan hända en människa... :P
Skämtosido,
Jag vill verkligen ner i vikt så jävla gärna, och varenda extra hekto är en pina. Och idag åt jag enormt mycket till lunch, och sedan drack kaffe och åt två frukter när jag kom hem och snart ska jag äta middag. Kommer inte kunna få spy upp det pga mamma. Allt detta kommer betyda att jag kommer vara tvungen att gå på svält på onsdag och torsdag. Tack så jävla mycket, Paulina.
Har så mycket att säga om detta egentligen, men orkar inte just nu. Alla ord är fuktiga och luktar illa just nu. Jag vill bara bort från maten eller kräkas upp hela min magsäck.
Alla tummar upp.
Känner mig så ursel att jag inte ens vill skriva någonting här. Antingen är jag för trött för att nämna saker, eller så skäms jag för mitt beteende, eller så är jag så nojig att jag tror att någon kommer hitta mig här.
Bäst är det att bara tiga och se oskyldig ut, eller?
(förresten, första bilden på mig tihi
bilden är dock tagen från sommaren 2007)
Varför ska en siffra behöva bestämma över mitt välmående? Varför känns det som att det finns ingen mening kvar om jag inte ens kan hålla mig från att gå upp i vikt. Varför ska jag reagera så starkt när jag vet att det är vätskevikt? Det handlar inte om hur pass likgiltig jag är mot ätstörningen, handlar inte om någon kunskapsbrist. Detta tyder bara på att jag vill plåga mig själv till en kraftigare undervikt; jag vill vara för smal, jag vill inte vara frisk.
Varför?! Helvete.
Jag finner inga svar. Rentav finner jag många svar - rationaliserade är de alla, men inget konkret svar. Det är bara en känsla. En känsla som leder till en tro, som leder till ett beteende, som led mig hit. Och nu sitter jag i klistret och vill stoppa in huvudet i det.
"Du är aldrig ensam, Paulina. Du har alltid mycket folk runt omkring dig och även då du har dåliga dagar stannar folk fortfarande kvar hos dig. Vad är du rädd för?"
Lögnare och svikare
Märkte en sak idag. När mamma kom hem och var på dåligt humör och klagade en massa, var kräkning det första jag tänkte på. Så som Skinner eller var det Watson uttryckte det i teorin om Conditional Learning: an unconditioned stimuli that reacts with a neutral stimuli, becomes a conditional stimuli which leads to a conditional response. Jag har lärt mig att använda min ätstörning som vapen varje gång jag behöver skydda mig själv från att bli sårad, ledsen, sviken, arg etc.
Nu är det middag. Fan
Skämtosido,
Jag vill verkligen ner i vikt så jävla gärna, och varenda extra hekto är en pina. Och idag åt jag enormt mycket till lunch, och sedan drack kaffe och åt två frukter när jag kom hem och snart ska jag äta middag. Kommer inte kunna få spy upp det pga mamma. Allt detta kommer betyda att jag kommer vara tvungen att gå på svält på onsdag och torsdag. Tack så jävla mycket, Paulina.
Har så mycket att säga om detta egentligen, men orkar inte just nu. Alla ord är fuktiga och luktar illa just nu. Jag vill bara bort från maten eller kräkas upp hela min magsäck.
Alla tummar upp.
Känner mig så ursel att jag inte ens vill skriva någonting här. Antingen är jag för trött för att nämna saker, eller så skäms jag för mitt beteende, eller så är jag så nojig att jag tror att någon kommer hitta mig här.
Bäst är det att bara tiga och se oskyldig ut, eller?
(förresten, första bilden på mig tihi
bilden är dock tagen från sommaren 2007)
Varför ska en siffra behöva bestämma över mitt välmående? Varför känns det som att det finns ingen mening kvar om jag inte ens kan hålla mig från att gå upp i vikt. Varför ska jag reagera så starkt när jag vet att det är vätskevikt? Det handlar inte om hur pass likgiltig jag är mot ätstörningen, handlar inte om någon kunskapsbrist. Detta tyder bara på att jag vill plåga mig själv till en kraftigare undervikt; jag vill vara för smal, jag vill inte vara frisk.
Varför?! Helvete.
Jag finner inga svar. Rentav finner jag många svar - rationaliserade är de alla, men inget konkret svar. Det är bara en känsla. En känsla som leder till en tro, som leder till ett beteende, som led mig hit. Och nu sitter jag i klistret och vill stoppa in huvudet i det.
"Du är aldrig ensam, Paulina. Du har alltid mycket folk runt omkring dig och även då du har dåliga dagar stannar folk fortfarande kvar hos dig. Vad är du rädd för?"
Lögnare och svikare
Märkte en sak idag. När mamma kom hem och var på dåligt humör och klagade en massa, var kräkning det första jag tänkte på. Så som Skinner eller var det Watson uttryckte det i teorin om Conditional Learning: an unconditioned stimuli that reacts with a neutral stimuli, becomes a conditional stimuli which leads to a conditional response. Jag har lärt mig att använda min ätstörning som vapen varje gång jag behöver skydda mig själv från att bli sårad, ledsen, sviken, arg etc.
Nu är det middag. Fan
Kommentarer
Trackback
