Fight the Fight
Jag har nu skapat en ny blogg
Tyckte att jag behövde lite förändring. Jag är så trött på mitt ständiga tjat i min gamla blogg (inte från denna hemsida, utan från en annan, mer privat sida)
Jag kommer förmodligen gnälla lika mycket här. Vet inte hur pass ärlig jag vågar vara, med tanke på att någon kanske hittar mig. Jag har sådana skumma saker för mig att ibland tänker jag om folk verkligen hade ändrat sin åsikt om mig om de visste hur fängslad jag är i mitt destruktiva beteende.
Det är inte min mening att vara destruktiv. Mitt mål är inte att förstöra, det är att hitta en slags trivsel. Dock kallar folk det för ett självdestruktivt beteende, men jag vill hitta ett mildare namn för det. Andra vill slå ännu hårdare och påstår att det är "ett långsamt självmord" men jag har inga planer på att ta mitt liv. Jag älskar livet och allt som omfattar det. Att leva, det är någonting jag vill göra förevigt. Det att jag gör något som anses vara farligt är en annan sak. Jag skapar mina egna gränser, men tyvärr är jag inte rätt person att sätta dessa gränser för dom blir otydliga med tiden, eller så flyttas de fram. Jag lurar mig själv att det jag håller på med är bra. Jag frågar mig själv: Mår du bra av det? Och svaret lyder: Ja, jag mår bra av det. Jag mår bara dåligt när det inte går som det ska. En knarkare hade sagt samma sak, att han eller hon mår bra när de befinner sig i ett rus, men att de mår dåligt av att snea eller överhuvudtaget av att de förlorar mycket på det också. Jag tänker inte lura mig själv helt och hållet och påstå att detta är något produktivt, åtminstone inte i ett positivt perspektiv. Men jag vill inte påstå att jag är en olycklig person. Jag vill inte påstå att jag tycker om att förstöra mig själv, för enligt mig så är det inte så. Problemet är att logiken inte överrenstämmer med mina känslor, och därför kan jag inte bryta detta beteendemönster, för att trots att jag vet om alla de negativa konsekvenserna, så tar jag inte åt mig dem så pass att det får mig att sluta.
Vill jag leva såhär förevigt? Nej. Men jag vill fortfarande bibehålla den "kontroll" som det ger mig. Jag vill fortfarande kunna känna dess närvaro. En lättare version. Det är som om jag vore en knarkare, och skulle säga att jag vill inte vara beroende av droger men jag vill fortfarande kunna ta det då och då.
Idiotiskt. Fullständig idiotism. Jag försöker övertala mig själv dag efter dag att det är inte så jag vill leva. Jag vill vara fri från mina ätstörningar. Jag vill inte behöva springa på toaletten hela tiden och köra ner handen i halsen för att få upp maten jag nyss åt. Jag vill inte smygäta om nätterna och sedan istället för att sova, spendera flertals minuter med huvudet i toalettstolen. Jag vill inte behöva planera svält hela tiden. Jag vill inte känna mig otillräckligt smal, jag vill inte betyngas av ökande siffror på vågen, jag vill inte tänka på kalorier, jag vill inte ha ångest efter att jag har ätit, jag vill inte inte kunna äta något på grund av det heller. Jag vill vara fri. Men jag vill vara smal. Jag vet att smal kan jag vara ändå. Jag vet det, men jag vägrar tro det. Så jag väljer att leva ett fängslat liv, för då kan jag åtminstone försäkra mig själv om en smal kropp. Tydligen är det en av de viktigaste sakerna för mig. Absurt. Återigen fullständig idiotism. Jag vet att det är bara jag som tycker det är viktigt (alltså för mig). Det är inte så som att jag kommer ha färre vänner för att jag blir frisk från min ätstörning. Ingen kommer älska mig mer för att jag har anorexi eller bulimi. Jag är jag, och jag syns bäst i solen. Om jag gömmer mig i skuggan - min ästörning - så skiner jag inte alls. Jag svälter och spyr bort delar av mig själv, varje dag. Går det ett steg längre kanske jag inte ens kommer orka vara mig själv längre. Jag som är en sådan underbar person. Det är synd att jag ska behöva tänka såhär.
Men ätstörningar är tyvärr inte bara koncentrerat på det ytliga, det vill säga ens utseende. Jag vill inte vara smal för någon annan än mig själv. Jag är den sortens människa som behöver kontrollera allt, men det finns många saker i livet jag inte kan kontrollera, det vill säga alla plötsliga händelser, och även andra händelseförlopp som jag inte har någon kontroll över. Allt kan bara skita sig när som helst. Man måste förlita sig på sannolikheten, som också kan visa det motsatta. Därför har jag hittat något eget - något som är mitt, någonting ingen kan ta ifrån mig. Detta är något jag vill tro att jag har kontroll över (men egentligen är det så att det är ätstörningen som kontrollerar mig), och därför finner jag en slags säkerhet i det hela.
Denna blogg är menad åt ett eget pepp, där jag försöker åtminstone bryta detta beteendemönster. Jag vill lämna bulimin bakom mig. Den tyngsta kampen i mitt liv ska nå ett definitivt slut. Annars kommer jag inte orka mer. Det finns för många fysiska konsekvenser som följer denna 'sjukdom', konsekvenser som jag redan börjar lida av, och andra som jag fruktar.
Jag vill vara hel, fungera som en hälsosam människa. Jag vill inte befinna mig i en spiral som bara leder mig neråt. Målet är att ta mig härifrån, och börja äta (nu säger min hjärna åt mig: inte äta, svälta!) För svälta är det jag egentligen vill. Fan. Nej men jag ska försöka. Livet är kort, och man måste ändå göra det bästa och det mesta utav det.
I wanna find whatever there is to find
I wanna know how things could turn out fine
Tyckte att jag behövde lite förändring. Jag är så trött på mitt ständiga tjat i min gamla blogg (inte från denna hemsida, utan från en annan, mer privat sida)
Jag kommer förmodligen gnälla lika mycket här. Vet inte hur pass ärlig jag vågar vara, med tanke på att någon kanske hittar mig. Jag har sådana skumma saker för mig att ibland tänker jag om folk verkligen hade ändrat sin åsikt om mig om de visste hur fängslad jag är i mitt destruktiva beteende.
Det är inte min mening att vara destruktiv. Mitt mål är inte att förstöra, det är att hitta en slags trivsel. Dock kallar folk det för ett självdestruktivt beteende, men jag vill hitta ett mildare namn för det. Andra vill slå ännu hårdare och påstår att det är "ett långsamt självmord" men jag har inga planer på att ta mitt liv. Jag älskar livet och allt som omfattar det. Att leva, det är någonting jag vill göra förevigt. Det att jag gör något som anses vara farligt är en annan sak. Jag skapar mina egna gränser, men tyvärr är jag inte rätt person att sätta dessa gränser för dom blir otydliga med tiden, eller så flyttas de fram. Jag lurar mig själv att det jag håller på med är bra. Jag frågar mig själv: Mår du bra av det? Och svaret lyder: Ja, jag mår bra av det. Jag mår bara dåligt när det inte går som det ska. En knarkare hade sagt samma sak, att han eller hon mår bra när de befinner sig i ett rus, men att de mår dåligt av att snea eller överhuvudtaget av att de förlorar mycket på det också. Jag tänker inte lura mig själv helt och hållet och påstå att detta är något produktivt, åtminstone inte i ett positivt perspektiv. Men jag vill inte påstå att jag är en olycklig person. Jag vill inte påstå att jag tycker om att förstöra mig själv, för enligt mig så är det inte så. Problemet är att logiken inte överrenstämmer med mina känslor, och därför kan jag inte bryta detta beteendemönster, för att trots att jag vet om alla de negativa konsekvenserna, så tar jag inte åt mig dem så pass att det får mig att sluta.
Vill jag leva såhär förevigt? Nej. Men jag vill fortfarande bibehålla den "kontroll" som det ger mig. Jag vill fortfarande kunna känna dess närvaro. En lättare version. Det är som om jag vore en knarkare, och skulle säga att jag vill inte vara beroende av droger men jag vill fortfarande kunna ta det då och då.
Idiotiskt. Fullständig idiotism. Jag försöker övertala mig själv dag efter dag att det är inte så jag vill leva. Jag vill vara fri från mina ätstörningar. Jag vill inte behöva springa på toaletten hela tiden och köra ner handen i halsen för att få upp maten jag nyss åt. Jag vill inte smygäta om nätterna och sedan istället för att sova, spendera flertals minuter med huvudet i toalettstolen. Jag vill inte behöva planera svält hela tiden. Jag vill inte känna mig otillräckligt smal, jag vill inte betyngas av ökande siffror på vågen, jag vill inte tänka på kalorier, jag vill inte ha ångest efter att jag har ätit, jag vill inte inte kunna äta något på grund av det heller. Jag vill vara fri. Men jag vill vara smal. Jag vet att smal kan jag vara ändå. Jag vet det, men jag vägrar tro det. Så jag väljer att leva ett fängslat liv, för då kan jag åtminstone försäkra mig själv om en smal kropp. Tydligen är det en av de viktigaste sakerna för mig. Absurt. Återigen fullständig idiotism. Jag vet att det är bara jag som tycker det är viktigt (alltså för mig). Det är inte så som att jag kommer ha färre vänner för att jag blir frisk från min ätstörning. Ingen kommer älska mig mer för att jag har anorexi eller bulimi. Jag är jag, och jag syns bäst i solen. Om jag gömmer mig i skuggan - min ästörning - så skiner jag inte alls. Jag svälter och spyr bort delar av mig själv, varje dag. Går det ett steg längre kanske jag inte ens kommer orka vara mig själv längre. Jag som är en sådan underbar person. Det är synd att jag ska behöva tänka såhär.
Men ätstörningar är tyvärr inte bara koncentrerat på det ytliga, det vill säga ens utseende. Jag vill inte vara smal för någon annan än mig själv. Jag är den sortens människa som behöver kontrollera allt, men det finns många saker i livet jag inte kan kontrollera, det vill säga alla plötsliga händelser, och även andra händelseförlopp som jag inte har någon kontroll över. Allt kan bara skita sig när som helst. Man måste förlita sig på sannolikheten, som också kan visa det motsatta. Därför har jag hittat något eget - något som är mitt, någonting ingen kan ta ifrån mig. Detta är något jag vill tro att jag har kontroll över (men egentligen är det så att det är ätstörningen som kontrollerar mig), och därför finner jag en slags säkerhet i det hela.
Denna blogg är menad åt ett eget pepp, där jag försöker åtminstone bryta detta beteendemönster. Jag vill lämna bulimin bakom mig. Den tyngsta kampen i mitt liv ska nå ett definitivt slut. Annars kommer jag inte orka mer. Det finns för många fysiska konsekvenser som följer denna 'sjukdom', konsekvenser som jag redan börjar lida av, och andra som jag fruktar.
Jag vill vara hel, fungera som en hälsosam människa. Jag vill inte befinna mig i en spiral som bara leder mig neråt. Målet är att ta mig härifrån, och börja äta (nu säger min hjärna åt mig: inte äta, svälta!) För svälta är det jag egentligen vill. Fan. Nej men jag ska försöka. Livet är kort, och man måste ändå göra det bästa och det mesta utav det.
I wanna find whatever there is to find
I wanna know how things could turn out fine
