In the flesh?

Idag träffade jag en tjejkompis som har haft både anorexi och bulimi men som nu är frisk. Hon berättade att hon började bli frisk då hon bestämde sig för att bli det för hennes omgivnings skull, det vill säga för hennes föräldrars och vänners skull. På youtube precis såg jag en dokumentär om en föredetta anorektiker som sa detsamma. Men vad jag har hört folk säga till mig är tvärtom; Paulina, du måste vilja bli frisk. Inte för mig, utan för dig själv. Du måste kämpa för DIG. Visserligen, men nu när jag tänker efter så vet jag inte vad jag ska tro. Kan jag verkligen bli frisk för mig själv? Innerst inne vill jag ju vara kvar i denna sjukdom. Jag ser min ätstörning som en trygghet och ett stöd. Någonting ingen kan ta ifrån mig, förutom mig själv. Jag vill inte ta denna del ifrån mig på ett sätt. Och om jag inte hittar en hundra procentig vilja, kommer jag aldrig kunna bli frisk för mig. När jag tänker på hur andra påverkas av detta blir jag arg på mig själv. Det var aldrig min avsikt att få folk att lida. I mitt huvud bryr sig ingen speciellt mycket, för det ligger endast i mina tankar. Ingen hör vad jag tänker, ingen känner min ångest och desperation. Alla lever sina liv och Paulina är bara en av de tusentals tjejer som har ett stört matbeteende. Visst, hon mår inte bra, men vem gör det? Alla har problem. Visst, det är en farlig sjukdom, men hon ser ju inte döende ut så det kan inte vara så hemskt? Jag är "glad" att folk tänker så. Jag vill inte ha deras sympati och jag vill verkligen inte att de ska lida. Uppenbarligen vill jag ha någon slags uppmärksamhet, men bara i positiv form. Men jag ser ändå hur det inte är som jag tror att det är. Jag har fått höra från många av mina närmaste att det går inte en endaste dag då dom inte oroar sig över mig och önskar innerligt att jag ska må bättre. När jag fick höra detta kändes det som hela jorden slutade snurra och jag befann mig i renaste chocktillstånd. Va? Bryr du dig verkligen så mycket? Underligt.



Är jag en självisk person som inte kan sluta med det här för mammas eller pappas skull? Eller någon annans? Är jag självisk för att jag väljer ett destruktivt liv och skadar andra i min omgivning också? Är jag en dålig person för att jag spyr upp middagen som mamma spenderade trötta timmar på att laga? Jag hatar att göra dem besvikna.

Visst är det komiskt; alltid innan en stor händelse - någons bröllopp, födelsedag, balen, nyår etc - så får man de löjligaste tankarna: "Oh my god, så tjock jag är! Jag måste gå ner i vikt till nyår, hur kommer jag annars se ut i min klänning? Okej, okej, nu ska du svälta tills nyår. Misslyckas du så springer du på toa DIREKT! Du kan inte vara så här tjock på nyår!"
Oh .... my... God! Som om någon kommer tänka: "Kolla, där går Paulina. Hon är mycket smalare än vad hon var i måndags!" Ingen ser sådana skillnader!!! Men okej, det är inte en frågan om folks åsikter. Det är en frågan om min åsikt. Om jag känner att jag har gått ner till nyår så kommer jag känna mig smal och då kommer jag trivas i min klänning och allt kommer vara frid och fröjd och underbar. Känner jag mig smal kommer jag tro att folk uppfattar mig som smal också. Ja, ja, precis så är det. Men okejdå, känslor är känslor! Hur kunde jag väga 52 och känna mig jättesmal? Hur kunde jag väga 40kg och känna mig enorm? KÄNSLOR KAN VARA IRRATIONELLA! Det spelar ingen jävla roll hur mycket du väger, vad du har på dig, du kan fortfarande känna dig vacker/ful/smal/tjock bara du själv tror det.

TRO DET !!!!!

Ser du, jag vet att det är så. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på att jag kan leva ett normalt liv med noll ångest, noll kräkning, frukost, lunch och middag. Jag tror inte på att jag kan sätta mig på Espresso House och beställa en kaka, bara för att det är gott. Det finns inte för mig. Om jag tänker mig ett sådant liv i detta sinnestillstånd som jag befinner mig nu i, så blir jag avskräckt.



Det sjukaste någonsin... Jag brukar alltid få såna momentära mental pictures (som alla får då och då) och det sjukaste var när jag satt på flyget på väg hem från polenresan. Jag satt vid fönstret, precis vid vingen som jag alltid råkar sätta mig vid, skitkonstigt egentligen. I vilket fall som helst så började tänka: Tänk dig att du befinner dig på flygplanets vinge (det var precis när vi var ovanför havet). Det är kallt och fruset och planet går i full fart så du hade fallit pladask i vattnet och drunknat. Vad hade du tänkt under tiden då du faller? Just då var en tidpunkt då jag kände mig tjock och då tänkte jag: Jag vill inte dö så här tjock. Nu när jag tänker tillbaka på detta vill jag bara slå mig själv med någonting hårt. VA? Hahaha din idiot. Vadå inte dö så här tjock? Aaahh... seriöst. Ibland undrar även jag varför jag tänker såhär. Wtf.

Men nu måste jag sova.