In the flesh?

Det var längesedan jag tog mig tid åt att blogga. Delvis har det varit för att jag har haft det lite stressigt på sista tiden, men också för att jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Ibland har jag suttit i mina tankar och kommit på en massa bra saker jag kan prata om i mina bloggar, men ofta är jag inte tillgänglig till datorn, eller så bara orkar jag inte.

Jag är trött på att inte orka, trött på att vara lat.



Jag insog för några dagar sedan att jag inte tar ansvar för mitt liv överhuvudtaget. Jag lever på små små lögner som jag själv har viskat i mitt eget öra, med Gud ovanför mig som ser till att inget illa kommer att ske. Jag är för positiv. Jag är för hoppfull och optimistisk. Mestadels kan man tycka sig att detta är bra egenskaper, men jag har nu insett att jag kan förlora på det också. Ena dagen kan allt skita sig, tiden rinner ut och det blir försent. Det gäller att varje dag ta ansvar för sin handling. Tänka efter innan man handlar.

Jag fastnar i cirklar. Jag blir aldrig nöjd, jag är en njutningsmänniska. Jag går efter känslan och låter alla mina beslut bestämmas av den. Jag låter mig själv njuta. Det är en egenskap jag ändå trivs med,
MEN,
Faktumet att jag lägger för lite energi på det som är viktigt och det som ska leda mig frammåt är något som jag stör mig på oerhört. Jag måste skärpa mig och bli bättre.

Här är en lista på saker jag måste göra för att bli bättre:

1. Få mer sömn
2. Göra alla min läxor i tid
3. Plugga utan att störas av MSN och Facebook
4. Sluta kräkas
5. Gå ner i vikt
6. Sköta min ekonomi
7. Börja träna
8. Tänka på mitt eget bästa, och inte andras hela tiden
9. Få bara 6or och 7or i alla mina IB ämnen
10. Inte slösa en massa dyrbar tid

Jag är så tacksam över att jag har fått ett sådant nästintill perfekt liv. Saker och ting kunde ha varit mycket värre. Visserligen finner jag mycket i mitt liv som jag har brister på, saker som borde förbättras, justeras eller tas bort, samt läggas till. Jag vill bli bekräftad. Jag kan inte lita på mitt eget omdöme. Säg att jag ser smal ut. Säg att jag är duktig. Säg att du tycker om mig. Att du är glad att jag finns där.



Vägde mig imorse: 47.4kg
Gick till köket och började steka två majskotletter, koka 2 ägg, öppna en burk vita böner i tomatsås, ta fram 4 mackor, smör, ost, sylt, kellogs K special och en massa vätska i form av coca cola, vatten och cappucino. Efter all mat var uppäten, mat som inte smakade överhuvudtaget, mat som jag inte fann någon njutning i överhuvudtaget, gick jag och spydde upp det och vägde mig igen. 47.4kg. Ain't that cool? Very, Paulina.  Very cool.

Jag förstår inte varför jag 'hetsäter' när jag inte ens är hungrig eller sugen. Varför fortsätter jag äta när maten inte smakar och jag inte finner någonting njutningbart med det? Är det kräkandet som facinerar mig? Tycker jag att det är skönt? Det kanske är det. Nej, det kan det inte vara. Jag tycker det är äckligt och otroligt jobbigt. Visst, känslan av att någonting kommer ut ur kroppen så snabbt är en skön känsla. Men det är inte kräkandet som får mig att hetsa mat. Eller?

2,5 kg. Ah. När ska jag och 45:an mötas? Jag tittar på mig själv och tänker att jag är tillräckligt smal. Jag intalar mig själv att även om jag tycker jag är tillräckligt smal så är det bara lögner. Du är inte smal förrän alla andra håller med. Dina ben syns inte förrän någon har kommenterat. Jag är en attentionwhore och det är illa. Men jag är den sortens som smyger om det. Jag ber inte om kommentarer utan jag väntar ut dem.

Idag är det fest och det ända jag hoppas på är att jag kommer känna mig smal, bli perfekt full och ha det riktigt roligt.
Puss på mig, dig och alla