Sista timmarna av 2008...
Vaknade precis, utan att duscha för det ska jag göra inför kvällen tog jag på mig mina kläder och sminkade mig hastigt, i förberedelsen för en utgång till malmö inom kort. Jag ska inhandla chips och snacks till en fest som min kompis håller i idag. Sedan kommer vi förmodligen stanna där och dricka te, och senare ska jag träffa en annan kompis och smaska på en chai latte medan hon delar med sig av sina dåliga nyheter.
Jag har mens och har därför ont i magen. Typiskt att det ska komma idag, då jag måste se smal ut i min klänning. Nu kommer jag bara känna svullomagen. Haha, jag såg en otroligt bra youtube video (http://www.youtube.com/watch?v=9vrQTL3Sei4) där en tjej snackar om "anorexic prom queens", det vill säga hon skämtar om hur småtjejer får panik för att de måste gå ner i vikt inför balen. Här sitter jag och garvar åt henne som spelar så bra och som har så rätt på alla sätt, men samtidigt så vet jag att jag är en av dom som tänker sådär. Det är fortfarande lite roligt om man tänker efter.
Jag måste snart gå och ta bussen (om tio minuter). Sitter nu och dricker svartvinbärste med en skvätt soja mjölk. Fan återigen att jag har min mens. Jag känner mig så känslomässig. Känns som jag både kan bli ultra-ultra-happy, samt super-super-irriterad. Jag hoppas Gud är på min sida ikväll. Om någon kommer med en onödig kommentar eller påminner mig om något som jag redan vet så kommer jag massakera den här personen! STAY FUCKING AWAY FROM ME!!! (syftar på en viss person)
hihi.
Nu avslutar jag detta blogginlägg. Ska bara lägga till att inför ikväll är jag lite rädd om vad jag kommer ha ätit. Om jag ska dricka måste jag ju äta nåt, men det är så svårt för mig att välja någonting ångestfritt idag. Bah. Jag tror även kokta ärtor skulle ge mig ångest idag. Jag vill inte behöva inviga mig i frestelsen av att gå till toaletten efter maten idag... Hmm vi får se. Annars kör jag på snacksen som kommer finnas på festen! Då får jag mat + sprit på samma gång, det kanske inte blir så farligt då? Kan dricka te under dagen.
Jag har mens och har därför ont i magen. Typiskt att det ska komma idag, då jag måste se smal ut i min klänning. Nu kommer jag bara känna svullomagen. Haha, jag såg en otroligt bra youtube video (http://www.youtube.com/watch?v=9vrQTL3Sei4) där en tjej snackar om "anorexic prom queens", det vill säga hon skämtar om hur småtjejer får panik för att de måste gå ner i vikt inför balen. Här sitter jag och garvar åt henne som spelar så bra och som har så rätt på alla sätt, men samtidigt så vet jag att jag är en av dom som tänker sådär. Det är fortfarande lite roligt om man tänker efter.
Jag måste snart gå och ta bussen (om tio minuter). Sitter nu och dricker svartvinbärste med en skvätt soja mjölk. Fan återigen att jag har min mens. Jag känner mig så känslomässig. Känns som jag både kan bli ultra-ultra-happy, samt super-super-irriterad. Jag hoppas Gud är på min sida ikväll. Om någon kommer med en onödig kommentar eller påminner mig om något som jag redan vet så kommer jag massakera den här personen! STAY FUCKING AWAY FROM ME!!! (syftar på en viss person)
hihi.
Nu avslutar jag detta blogginlägg. Ska bara lägga till att inför ikväll är jag lite rädd om vad jag kommer ha ätit. Om jag ska dricka måste jag ju äta nåt, men det är så svårt för mig att välja någonting ångestfritt idag. Bah. Jag tror även kokta ärtor skulle ge mig ångest idag. Jag vill inte behöva inviga mig i frestelsen av att gå till toaletten efter maten idag... Hmm vi får se. Annars kör jag på snacksen som kommer finnas på festen! Då får jag mat + sprit på samma gång, det kanske inte blir så farligt då? Kan dricka te under dagen.
You talk the talk but you don't walk the walk.
Idag gick det bra, idag kände jag mig smal och fin. Jag kräktes upp frukosten, kom hem och åt för andra gången runt elva tiden och kräktes upp den också. Emellanåt har jag druckit kaffe och druckit drinkar. Öh, öh. Vadå "gick bra"? Självkritik är viktigt, men vad har det för nytta när ingen lyssnar? Jag gör såhär bara för att det är nyår imorgon. Vill känna mig smal i min klänning. Idag när jag kom hem satt jag och klämde mina höftben med händerna. Kunde känna hela höftbenet. Ändå spydde jag upp min kvällsmat. Varför, varför, varför. Jag undrar bara varför jag inte inser att jag måste äta för att överleva. Ah. Och var försvann rädslan för tandlossning? Nej det kommer inte hända idag eller imorgon men det kan hända nästa år. Sluta för fan, sluta!
Imorgon kommer nog bli lyckat :) Hoppas jag. Iih.Party party! Måste sova nu tycker jag. Kommer dock inte göra det. Vill egentligen blogga om mina killissues, men jag har det redan sorterat i huvudet och det är en sådan sak jag kan diskutera med mina vänner. Om mina störda matvanor måste jag vara relativt tyst om, och därför har jag denna blogg.
Jag vill bli kär, dock.
Jag tror jag är den sortens person som kan förälska mig lätt men som behöver mycket bekräftelse innan jag kan tillåta mig själv bli kär på riktigt. Jag stänger av känslorna om jag inte får samma respons av killen. Känslorna finns fortfarande kvar, men dom ligger under så många lögner som jag intalar mig själv. Nej, du tycker inte om honom. Du vill bara ha någon, och han råkar vara där. Nej, ni hade inte passat ihop. Ni är allt för olika. Alltid, alltid, varenda en. Jag bortförklarar alla möjligheter. Vad är det jag är rädd för?
Jag vill inte vara i ett ytligt förhållande, jag vill vara med någon jag kan anse vara min bästa vän samt någon jag är sjukligt attraherad av. Jag vill kunna vara mig själv med den här personen. Wow, vilken nyhet, såhär vill ju ingen annan (sarkasm). Nej, men jag är hellre singel än att vara i ett ytligt förhållande. Jag väntar hellre på riktig kärlek.
Haha jag sa att jag inte ville prata killar men ändå gör jag det... Men i vilket fall som helst. Det som oroar mig är att om jag faller för någon om får det bekräftat att denna personen vill ha mig, så blir jag plötsligt rädd och backar ur. Ofta kan förälskelsen försvinna då jag får det bekräftat att han gillar mig. Typiskt kvinnor som bara söker uppmärksamhet!
En annan sak som jag knappt vill erkänna men detta är renaste sanning. Jag är alltid rädd för att vara otillräcklig. What if I don't measure up to his expectations? Det är något som skrämmer mig rejält. Men. Provar man så vet man aldrig. Jag är ung och behöver erfarenhet. Jag borde göra alla mina misstag nu så att de inte repeteras senare i livet. Ja, Paulina, you talk the talk but you don't walk the walk.
Jag tror starkt på att mina ätstörningar hade lagt av en hel del om jag hade hittat en ny ventil. Kärlek kan ju alltid vara en ventil.
Imorgon kommer nog bli lyckat :) Hoppas jag. Iih.Party party! Måste sova nu tycker jag. Kommer dock inte göra det. Vill egentligen blogga om mina killissues, men jag har det redan sorterat i huvudet och det är en sådan sak jag kan diskutera med mina vänner. Om mina störda matvanor måste jag vara relativt tyst om, och därför har jag denna blogg.
Jag vill bli kär, dock.
Jag tror jag är den sortens person som kan förälska mig lätt men som behöver mycket bekräftelse innan jag kan tillåta mig själv bli kär på riktigt. Jag stänger av känslorna om jag inte får samma respons av killen. Känslorna finns fortfarande kvar, men dom ligger under så många lögner som jag intalar mig själv. Nej, du tycker inte om honom. Du vill bara ha någon, och han råkar vara där. Nej, ni hade inte passat ihop. Ni är allt för olika. Alltid, alltid, varenda en. Jag bortförklarar alla möjligheter. Vad är det jag är rädd för?
Jag vill inte vara i ett ytligt förhållande, jag vill vara med någon jag kan anse vara min bästa vän samt någon jag är sjukligt attraherad av. Jag vill kunna vara mig själv med den här personen. Wow, vilken nyhet, såhär vill ju ingen annan (sarkasm). Nej, men jag är hellre singel än att vara i ett ytligt förhållande. Jag väntar hellre på riktig kärlek.
Haha jag sa att jag inte ville prata killar men ändå gör jag det... Men i vilket fall som helst. Det som oroar mig är att om jag faller för någon om får det bekräftat att denna personen vill ha mig, så blir jag plötsligt rädd och backar ur. Ofta kan förälskelsen försvinna då jag får det bekräftat att han gillar mig. Typiskt kvinnor som bara söker uppmärksamhet!
En annan sak som jag knappt vill erkänna men detta är renaste sanning. Jag är alltid rädd för att vara otillräcklig. What if I don't measure up to his expectations? Det är något som skrämmer mig rejält. Men. Provar man så vet man aldrig. Jag är ung och behöver erfarenhet. Jag borde göra alla mina misstag nu så att de inte repeteras senare i livet. Ja, Paulina, you talk the talk but you don't walk the walk.
Jag tror starkt på att mina ätstörningar hade lagt av en hel del om jag hade hittat en ny ventil. Kärlek kan ju alltid vara en ventil.
Goodmorning not so much
Dagen innan nyårsafton. Jag vaknade ett tag sedan och satte mig med frukosten direkt.
2 kokta ägg
2 mackor
smör, ost, majonäs
1 knäckebröd
1 burk vita bönor i tomatsås
1 chokladpudding
1 glasspinne (vanilj med chokladöverdrag)
3 tsk nutella
1 glas varm choklad
... och allt kom upp.
Känns dock som att jag har lite av nutellan kvar... usch usch.
Jag som skulle gå ner i vikt till nyår. Men dock,
jag ska inte äta mer idag. Om det blir några kaloriintag så blir det genom vätska
kanske tar en kaffe senare.
Skulle nog träffa en kompis ikväll på möllan, men jag får inte konsumera alkohol
dagen innan nyår. Fast om jag dricker cola light med baccardi :O Ah, smart Paulina...
Nu ska jag snart till stan och shoppa lite :) Sedan ska jag fika med en kompis. Då blir det
Cola light. Hatar att känna mig så enorm. Jag gissar på att jag har gått upp till 48kg igen.
Ah, vilken helvetes resa.
The dreammaker's gonna make you mad
Idag träffade jag en tjejkompis som har haft både anorexi och bulimi men som nu är frisk. Hon berättade att hon började bli frisk då hon bestämde sig för att bli det för hennes omgivnings skull, det vill säga för hennes föräldrars och vänners skull. På youtube precis såg jag en dokumentär om en föredetta anorektiker som sa detsamma. Men vad jag har hört folk säga till mig är tvärtom; Paulina, du måste vilja bli frisk. Inte för mig, utan för dig själv. Du måste kämpa för DIG. Visserligen, men nu när jag tänker efter så vet jag inte vad jag ska tro. Kan jag verkligen bli frisk för mig själv? Innerst inne vill jag ju vara kvar i denna sjukdom. Jag ser min ätstörning som en trygghet och ett stöd. Någonting ingen kan ta ifrån mig, förutom mig själv. Jag vill inte ta denna del ifrån mig på ett sätt. Och om jag inte hittar en hundra procentig vilja, kommer jag aldrig kunna bli frisk för mig. När jag tänker på hur andra påverkas av detta blir jag arg på mig själv. Det var aldrig min avsikt att få folk att lida. I mitt huvud bryr sig ingen speciellt mycket, för det ligger endast i mina tankar. Ingen hör vad jag tänker, ingen känner min ångest och desperation. Alla lever sina liv och Paulina är bara en av de tusentals tjejer som har ett stört matbeteende. Visst, hon mår inte bra, men vem gör det? Alla har problem. Visst, det är en farlig sjukdom, men hon ser ju inte döende ut så det kan inte vara så hemskt? Jag är "glad" att folk tänker så. Jag vill inte ha deras sympati och jag vill verkligen inte att de ska lida. Uppenbarligen vill jag ha någon slags uppmärksamhet, men bara i positiv form. Men jag ser ändå hur det inte är som jag tror att det är. Jag har fått höra från många av mina närmaste att det går inte en endaste dag då dom inte oroar sig över mig och önskar innerligt att jag ska må bättre. När jag fick höra detta kändes det som hela jorden slutade snurra och jag befann mig i renaste chocktillstånd. Va? Bryr du dig verkligen så mycket? Underligt.
Är jag en självisk person som inte kan sluta med det här för mammas eller pappas skull? Eller någon annans? Är jag självisk för att jag väljer ett destruktivt liv och skadar andra i min omgivning också? Är jag en dålig person för att jag spyr upp middagen som mamma spenderade trötta timmar på att laga? Jag hatar att göra dem besvikna.
Visst är det komiskt; alltid innan en stor händelse - någons bröllopp, födelsedag, balen, nyår etc - så får man de löjligaste tankarna: "Oh my god, så tjock jag är! Jag måste gå ner i vikt till nyår, hur kommer jag annars se ut i min klänning? Okej, okej, nu ska du svälta tills nyår. Misslyckas du så springer du på toa DIREKT! Du kan inte vara så här tjock på nyår!"
Oh .... my... God! Som om någon kommer tänka: "Kolla, där går Paulina. Hon är mycket smalare än vad hon var i måndags!" Ingen ser sådana skillnader!!! Men okej, det är inte en frågan om folks åsikter. Det är en frågan om min åsikt. Om jag känner att jag har gått ner till nyår så kommer jag känna mig smal och då kommer jag trivas i min klänning och allt kommer vara frid och fröjd och underbar. Känner jag mig smal kommer jag tro att folk uppfattar mig som smal också. Ja, ja, precis så är det. Men okejdå, känslor är känslor! Hur kunde jag väga 52 och känna mig jättesmal? Hur kunde jag väga 40kg och känna mig enorm? KÄNSLOR KAN VARA IRRATIONELLA! Det spelar ingen jävla roll hur mycket du väger, vad du har på dig, du kan fortfarande känna dig vacker/ful/smal/tjock bara du själv tror det.
TRO DET !!!!!
Ser du, jag vet att det är så. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på att jag kan leva ett normalt liv med noll ångest, noll kräkning, frukost, lunch och middag. Jag tror inte på att jag kan sätta mig på Espresso House och beställa en kaka, bara för att det är gott. Det finns inte för mig. Om jag tänker mig ett sådant liv i detta sinnestillstånd som jag befinner mig nu i, så blir jag avskräckt.
Det sjukaste någonsin... Jag brukar alltid få såna momentära mental pictures (som alla får då och då) och det sjukaste var när jag satt på flyget på väg hem från polenresan. Jag satt vid fönstret, precis vid vingen som jag alltid råkar sätta mig vid, skitkonstigt egentligen. I vilket fall som helst så började tänka: Tänk dig att du befinner dig på flygplanets vinge (det var precis när vi var ovanför havet). Det är kallt och fruset och planet går i full fart så du hade fallit pladask i vattnet och drunknat. Vad hade du tänkt under tiden då du faller? Just då var en tidpunkt då jag kände mig tjock och då tänkte jag: Jag vill inte dö så här tjock. Nu när jag tänker tillbaka på detta vill jag bara slå mig själv med någonting hårt. VA? Hahaha din idiot. Vadå inte dö så här tjock? Aaahh... seriöst. Ibland undrar även jag varför jag tänker såhär. Wtf.
Men nu måste jag sova.
Är jag en självisk person som inte kan sluta med det här för mammas eller pappas skull? Eller någon annans? Är jag självisk för att jag väljer ett destruktivt liv och skadar andra i min omgivning också? Är jag en dålig person för att jag spyr upp middagen som mamma spenderade trötta timmar på att laga? Jag hatar att göra dem besvikna.
Visst är det komiskt; alltid innan en stor händelse - någons bröllopp, födelsedag, balen, nyår etc - så får man de löjligaste tankarna: "Oh my god, så tjock jag är! Jag måste gå ner i vikt till nyår, hur kommer jag annars se ut i min klänning? Okej, okej, nu ska du svälta tills nyår. Misslyckas du så springer du på toa DIREKT! Du kan inte vara så här tjock på nyår!"
Oh .... my... God! Som om någon kommer tänka: "Kolla, där går Paulina. Hon är mycket smalare än vad hon var i måndags!" Ingen ser sådana skillnader!!! Men okej, det är inte en frågan om folks åsikter. Det är en frågan om min åsikt. Om jag känner att jag har gått ner till nyår så kommer jag känna mig smal och då kommer jag trivas i min klänning och allt kommer vara frid och fröjd och underbar. Känner jag mig smal kommer jag tro att folk uppfattar mig som smal också. Ja, ja, precis så är det. Men okejdå, känslor är känslor! Hur kunde jag väga 52 och känna mig jättesmal? Hur kunde jag väga 40kg och känna mig enorm? KÄNSLOR KAN VARA IRRATIONELLA! Det spelar ingen jävla roll hur mycket du väger, vad du har på dig, du kan fortfarande känna dig vacker/ful/smal/tjock bara du själv tror det.
TRO DET !!!!!
Ser du, jag vet att det är så. Men jag tror inte på det. Jag tror inte på att jag kan leva ett normalt liv med noll ångest, noll kräkning, frukost, lunch och middag. Jag tror inte på att jag kan sätta mig på Espresso House och beställa en kaka, bara för att det är gott. Det finns inte för mig. Om jag tänker mig ett sådant liv i detta sinnestillstånd som jag befinner mig nu i, så blir jag avskräckt.
Det sjukaste någonsin... Jag brukar alltid få såna momentära mental pictures (som alla får då och då) och det sjukaste var när jag satt på flyget på väg hem från polenresan. Jag satt vid fönstret, precis vid vingen som jag alltid råkar sätta mig vid, skitkonstigt egentligen. I vilket fall som helst så började tänka: Tänk dig att du befinner dig på flygplanets vinge (det var precis när vi var ovanför havet). Det är kallt och fruset och planet går i full fart så du hade fallit pladask i vattnet och drunknat. Vad hade du tänkt under tiden då du faller? Just då var en tidpunkt då jag kände mig tjock och då tänkte jag: Jag vill inte dö så här tjock. Nu när jag tänker tillbaka på detta vill jag bara slå mig själv med någonting hårt. VA? Hahaha din idiot. Vadå inte dö så här tjock? Aaahh... seriöst. Ibland undrar även jag varför jag tänker såhär. Wtf.
Men nu måste jag sova.
The starmaker says it ain't so bad...
14.15
Jag vaknade precis. Det första jag vaknade till var hungern. Idag ska jag klara en hel dag med mat och behålla det. Jag ska börja med en burk minimajs till lunch (frukosten har jag ju hoppat över, tack och lov) och sedan lite soppa till middag. Om jag går ut ikväll igen vilket jag inte har planerat, men det händer alltid i alla fall, så kan jag dricka en chai latte på stan. Det sista chokladet jag har gömt ska jag kasta idag. Fast nej, det kommer jag inte göra. Kommer spara det till imorgon. Fan. Jag måste vara mitt smalaste till nyår, för att jag ska ha en tajt klänning så det får bli två dagars svält. Men på tisdag ska jag vara ensam hemma så då har jag indirekt planerat en hetsätning. Men om jag inte äter något på hela dagen så kan jag ändå gå ner i vikt tills på onsdag. Låt det bara vara vätska, bara jag känner mig smal så är allt lungt. Jag undrar verkligen vad jag väger....
14.51
Nu ska jag hem till min pappa (är hos mamma nu) och väga mig. Fan att jag har precis druckit te och ätit minimajs
Men det blir ca ½kg avdrag, så jag kör på det!
16.11
Rummet där vågen är gömd var låst så det blev ingen vägning. Det kanske är bäst så i alla fall.
I en tidning som jag brukar titta i regelbundet, "Bild" hittade jag en bild på Lily Donaldson under Chanel visningen i Central Park, av Stella Pictures men jag hittar inte den någonstans på internet :( Hon står bredvid en annan model, minns inte vad hon heter nu. Men i alla fall, under googlingen hittade jag en sida på många kända supermodeller och kända modemärken. Tänkte köra lite bildspel nu =)
Jag känner mig helt energilös idag. När kämpade som fan med cykeln idag, men krafterna räckte knappt till. Helst vill jag bara sova. Så är det när man sover för mycket; man blir bara tröttare.
Mamma kom nyss hem med en champange flaska till mig. Kommer ha otroligt mycket till nyår: en hel flaska champange och vodka (!) Men vodkan ska jag ta det väldigt lugnt med. Det blir ett "ifall att".
Hungern börjar komma tillbaka. Borde nog äta någon slags middag. Är bara rädd att om jag äter något och råkar bli för mätt, att jag kommer fortsätta äta och allt kommer spolas ner tillslut. Jag ska nog äta lite hönssoppa och kokta grönsaker till det. Ikväll blir det morotstavar. Haha låter som jag går på en superdiet, men så här ser en "bra" dag ut för mig - det vill säga en dag då jag försöker äta och behålla det.
Jag undrar hur mycket jag väger. När jag startade gå-ner-i-vikt planen gick jag ner från 52 kg till 47 kg. Jag vill bara ner till 45 kg sedan hoppas jag som fan att jag är nöjd. Är rädd att det kanske kommer bli som förr. Att jag bara kommer vilja gå ner och ner och ner. Men nu är det annorlunda. Nu har jag min sista termin på IB, Exams i Maj och jag måste få mina 40p. I värsta fall kan jag acceptera 38p men ingenting under. Med 36p kommer jag fortfarande in på mina skolor, men jag kommer inte bli nöjd med 36p. Nu ska vi räkna upp sannolikheten:
Här är mina ämnen (betygskala 1 - 7)
Första betyget jag skriver är det jag tror jag får i värsta fall, och andra betyget det jag tror jag får i bästa fall
Swedish A1 SL - 6, 7
English A2 HL - 5, 6
Spanish B HL - 6, 7
Psychology HL - 5, 6
Biology SL - 6, 7
Mathematics Studies SL 6, 7
av 42 möjliga poäng:
34 p (extra poäng inte medräknade)
40 p (extra poäng inte medräknade)
Extended Essay and Theory of Knowlegde - 0, 1, 2 eller 3 p
.:. 34, 35, 36
eller
40, 41, 42
Men för EE och TOK kommer jag knappast få 2 eller 3 p. Gissar på 1 p
Det jag räknade i värsta fall kommer nog inte stämma eftersom jag kommer ha pluggat till mina exams
och dom betygen jag gissade på är betyg som jag kan få när jag inte har pluggat tillräckligt. Men som sagt jag måste ta hand om min hälsa också, om jag vill ha bra betyg. Därför tar det stopp vid 45 kg.
Hmm vad var det mer jag ville prata om? Jag längtar som fan efter nyår :D Det ska bli riktigt roligt vill jag tro.
Fast det var inte det jag ville säga. Usch, jag måste plugga. Och usch, jag måste äta.
17.24
Usch jag har ätit. Mer än vad jag planerade som vanligt. Det blev kyckling, ärtor, morötter och dressing (2%). Efter maten tog jag en chokladbit och nu dricker jag te. Mamma ska åka snart till Malmö, vilket kommer lämna mig i en hetsätning. Kommer äta en bulle med ost, vaniljpudding, varm choklad, resten av mitt choklad.... ah, jag vill inte. Men nu har jag redan misslyckats. Fan, nu kommer jag sitta här och vänta på att hon ska åka. Må det bli snart.
Okej nu ska jag börja göra saker. Det blir ingen hetsätning för att jag bestämde mig nyss för att träffa en kompis och dricka kaffe istället. Tur, va? Men nu ska jag duscha och tömma magen lite. Kan inte gå ut såhär mätt.
Ah jag är så korkad ibland.
Jag vaknade precis. Det första jag vaknade till var hungern. Idag ska jag klara en hel dag med mat och behålla det. Jag ska börja med en burk minimajs till lunch (frukosten har jag ju hoppat över, tack och lov) och sedan lite soppa till middag. Om jag går ut ikväll igen vilket jag inte har planerat, men det händer alltid i alla fall, så kan jag dricka en chai latte på stan. Det sista chokladet jag har gömt ska jag kasta idag. Fast nej, det kommer jag inte göra. Kommer spara det till imorgon. Fan. Jag måste vara mitt smalaste till nyår, för att jag ska ha en tajt klänning så det får bli två dagars svält. Men på tisdag ska jag vara ensam hemma så då har jag indirekt planerat en hetsätning. Men om jag inte äter något på hela dagen så kan jag ändå gå ner i vikt tills på onsdag. Låt det bara vara vätska, bara jag känner mig smal så är allt lungt. Jag undrar verkligen vad jag väger....
14.51
Nu ska jag hem till min pappa (är hos mamma nu) och väga mig. Fan att jag har precis druckit te och ätit minimajs
Men det blir ca ½kg avdrag, så jag kör på det!
16.11
Rummet där vågen är gömd var låst så det blev ingen vägning. Det kanske är bäst så i alla fall.
I en tidning som jag brukar titta i regelbundet, "Bild" hittade jag en bild på Lily Donaldson under Chanel visningen i Central Park, av Stella Pictures men jag hittar inte den någonstans på internet :( Hon står bredvid en annan model, minns inte vad hon heter nu. Men i alla fall, under googlingen hittade jag en sida på många kända supermodeller och kända modemärken. Tänkte köra lite bildspel nu =)
Jag känner mig helt energilös idag. När kämpade som fan med cykeln idag, men krafterna räckte knappt till. Helst vill jag bara sova. Så är det när man sover för mycket; man blir bara tröttare.
Mamma kom nyss hem med en champange flaska till mig. Kommer ha otroligt mycket till nyår: en hel flaska champange och vodka (!) Men vodkan ska jag ta det väldigt lugnt med. Det blir ett "ifall att".
Hungern börjar komma tillbaka. Borde nog äta någon slags middag. Är bara rädd att om jag äter något och råkar bli för mätt, att jag kommer fortsätta äta och allt kommer spolas ner tillslut. Jag ska nog äta lite hönssoppa och kokta grönsaker till det. Ikväll blir det morotstavar. Haha låter som jag går på en superdiet, men så här ser en "bra" dag ut för mig - det vill säga en dag då jag försöker äta och behålla det.
Jag undrar hur mycket jag väger. När jag startade gå-ner-i-vikt planen gick jag ner från 52 kg till 47 kg. Jag vill bara ner till 45 kg sedan hoppas jag som fan att jag är nöjd. Är rädd att det kanske kommer bli som förr. Att jag bara kommer vilja gå ner och ner och ner. Men nu är det annorlunda. Nu har jag min sista termin på IB, Exams i Maj och jag måste få mina 40p. I värsta fall kan jag acceptera 38p men ingenting under. Med 36p kommer jag fortfarande in på mina skolor, men jag kommer inte bli nöjd med 36p. Nu ska vi räkna upp sannolikheten:
Här är mina ämnen (betygskala 1 - 7)
Första betyget jag skriver är det jag tror jag får i värsta fall, och andra betyget det jag tror jag får i bästa fall
Swedish A1 SL - 6, 7
English A2 HL - 5, 6
Spanish B HL - 6, 7
Psychology HL - 5, 6
Biology SL - 6, 7
Mathematics Studies SL 6, 7
av 42 möjliga poäng:
34 p (extra poäng inte medräknade)
40 p (extra poäng inte medräknade)
Extended Essay and Theory of Knowlegde - 0, 1, 2 eller 3 p
.:. 34, 35, 36
eller
40, 41, 42
Men för EE och TOK kommer jag knappast få 2 eller 3 p. Gissar på 1 p
Det jag räknade i värsta fall kommer nog inte stämma eftersom jag kommer ha pluggat till mina exams
och dom betygen jag gissade på är betyg som jag kan få när jag inte har pluggat tillräckligt. Men som sagt jag måste ta hand om min hälsa också, om jag vill ha bra betyg. Därför tar det stopp vid 45 kg.
Hmm vad var det mer jag ville prata om? Jag längtar som fan efter nyår :D Det ska bli riktigt roligt vill jag tro.
Fast det var inte det jag ville säga. Usch, jag måste plugga. Och usch, jag måste äta.
17.24
Usch jag har ätit. Mer än vad jag planerade som vanligt. Det blev kyckling, ärtor, morötter och dressing (2%). Efter maten tog jag en chokladbit och nu dricker jag te. Mamma ska åka snart till Malmö, vilket kommer lämna mig i en hetsätning. Kommer äta en bulle med ost, vaniljpudding, varm choklad, resten av mitt choklad.... ah, jag vill inte. Men nu har jag redan misslyckats. Fan, nu kommer jag sitta här och vänta på att hon ska åka. Må det bli snart.
Okej nu ska jag börja göra saker. Det blir ingen hetsätning för att jag bestämde mig nyss för att träffa en kompis och dricka kaffe istället. Tur, va? Men nu ska jag duscha och tömma magen lite. Kan inte gå ut såhär mätt.
Ah jag är så korkad ibland.
En lista på de dummaste sakerna jag har gjort för att tjäna min ätstörning
Denna lista är till för mig att läsa och skämmas över mitt beteende. Detta kommer utan tvekan få mig att verka som en desperat typ, det kanske jag är. Men jag vill bara få ner det, och rensa skallen lite. (Ingen rankning, bara spontan uppräkning). Denna listan är hämtad ur en 5 års period. Många av dessa saker som står med på listan gör jag inte längre.
En del av mig skäms för detta, absolut. Men jag vet att detta beteende är inget som utmärker mig som person. Detta tillhör sjukdomen och jag vet att alla som har en ätstörning - varesig det är anorexi eller bulimi eller någonting emellan har gjort liknande om inte exakt samma saker. Detta gör mig inte till en mindre normal person, det gör inte mig till en sämre person. Jag säger att jag vill skämmas för att en vanlig person som inte vet vad det här innebär ser detta som stört och sjukt och äckligt - det vill säga något man borde skämmas över. Men jag vet mycket mer, och jag vet att det inte är så ytligt. Det handlar tyvärr inte bara om att vara smal. För smal är jag. Smal var jag när jag hade anorexi. Jag visste om det. Det handlar om ett kontrollbehov. Det är känslostyrt, inget annat.
- Jag har kräkts i plastpåsar då jag inte haft tillgång till en toalett
- Jag har sprungit till tvättstugan flertals gånger för att komma åt en toalett som inte är uppvaktad
- Jag har skolkat skolan för att vara hemma och äta och spy
- Jag har valt en hetsätning och kräkning istället för att plugga till ett prov
- Jag har stoppat alla möjliga ting i halsen för att framkalla en kräkning (tandborste, hårborste etc) Dock funkade det inte...
- Jag har gömt mig i en buske för att kräkas
- Jag spenderar pengar på mat som hamnar i avloppet efter konsumtion
- Jag gömmer mat som jag inte vill äta i plastpåsar
- Jag brukar fejka måltider genom att smutsa ner tallrikar eller skålar med mat
- Jag har suttit framför folk och smygit ner mat i fickor och i papper för att senare kasta det
- Jag ljuger ständigt om vad har jag ätit eller hur många gånger jag har spytt
- Jag har suttit och ljugit läkare rakt i ansiktet för att få dem att tro att jag är frisk så att jag slipper gå hos dem
- Jag har varit så beroende av vågen att jag vägde mig ständigt i smyg så att föräldrarna inte skulle höra
- Jag har dragit alla slags historier för att undvika mat eller för att kompensera bort den
- Jag har varit så besatt av kaloriräknandet att jag vägde minsta lilla matbit för att räkna ut minsta lilla kalori
- Ett tag sprang jag till datorn efter middagen varje dag för att räkna och skriva upp kaloriinnehållet i maten jag nyss åt
- Jag brukade stå och titta på mamma eller pappa när dom lagade mat och räkna kalorier i huvudet
- Jag brukade spendera håltimmar med en kompis på ICA och titta på all mat jag ville äta (men aldrig åt)
- Många gånger har jag bakat kladdkaka och hällt diskmedel över det för att hindra mig själv från att äta den
- Många gånger har jag också efter detta försökt peta ut bitar ur kladdkakan som inte hade diskmedel på
- Jag har engagerat mig i äta-spotta metoden - inte lika givande som äta-spy metoden
- Jag har gått runt med snöre/band/skärp tajt knutet runt midjan så att jag knappt kan andas i försök att minska midjemåttet
- Under en ångest-attack har jag stått och stampat i förhoppnig om att fettet skulle dallra av
- Om kräkreflexerna sviker, brukade jag trycka på magen så att jag fick riktigt ont, bara så att maten skulle flyttas upp
- Jag har fantiserat om en extra mage där all mat kunde samlas och rensas (istället för min egen mage)
- Jag har drömt att jag hetsåt och spydde
- Jag har många gånger drömt om mat
- Jag brukade mäta alla mina kroppsdelar varje morgon ett tag
- Jag har gått och känt på skyltdockor och jämfört deras kroppsmått med mina egna
- Jag har testat barnkläder i fallande storlek för att få en bättre uppfattning om hur smal jag var
- Jag har ljugit om att jag var allergisk mot vissa produkter för att undvika äta
- Jag har tackat ner till många tjejmiddagar/myskvällar för att undvika äta
- Jag har gömt mat i mitt rum för att äta när ingen ser (och sedan kräkas upp det såklart)
- Jag har rört min egen spya för att se om det kom upp tillräckligt
En del av mig skäms för detta, absolut. Men jag vet att detta beteende är inget som utmärker mig som person. Detta tillhör sjukdomen och jag vet att alla som har en ätstörning - varesig det är anorexi eller bulimi eller någonting emellan har gjort liknande om inte exakt samma saker. Detta gör mig inte till en mindre normal person, det gör inte mig till en sämre person. Jag säger att jag vill skämmas för att en vanlig person som inte vet vad det här innebär ser detta som stört och sjukt och äckligt - det vill säga något man borde skämmas över. Men jag vet mycket mer, och jag vet att det inte är så ytligt. Det handlar tyvärr inte bara om att vara smal. För smal är jag. Smal var jag när jag hade anorexi. Jag visste om det. Det handlar om ett kontrollbehov. Det är känslostyrt, inget annat.
Fight the Fight
Jag har nu skapat en ny blogg
Tyckte att jag behövde lite förändring. Jag är så trött på mitt ständiga tjat i min gamla blogg (inte från denna hemsida, utan från en annan, mer privat sida)
Jag kommer förmodligen gnälla lika mycket här. Vet inte hur pass ärlig jag vågar vara, med tanke på att någon kanske hittar mig. Jag har sådana skumma saker för mig att ibland tänker jag om folk verkligen hade ändrat sin åsikt om mig om de visste hur fängslad jag är i mitt destruktiva beteende.
Det är inte min mening att vara destruktiv. Mitt mål är inte att förstöra, det är att hitta en slags trivsel. Dock kallar folk det för ett självdestruktivt beteende, men jag vill hitta ett mildare namn för det. Andra vill slå ännu hårdare och påstår att det är "ett långsamt självmord" men jag har inga planer på att ta mitt liv. Jag älskar livet och allt som omfattar det. Att leva, det är någonting jag vill göra förevigt. Det att jag gör något som anses vara farligt är en annan sak. Jag skapar mina egna gränser, men tyvärr är jag inte rätt person att sätta dessa gränser för dom blir otydliga med tiden, eller så flyttas de fram. Jag lurar mig själv att det jag håller på med är bra. Jag frågar mig själv: Mår du bra av det? Och svaret lyder: Ja, jag mår bra av det. Jag mår bara dåligt när det inte går som det ska. En knarkare hade sagt samma sak, att han eller hon mår bra när de befinner sig i ett rus, men att de mår dåligt av att snea eller överhuvudtaget av att de förlorar mycket på det också. Jag tänker inte lura mig själv helt och hållet och påstå att detta är något produktivt, åtminstone inte i ett positivt perspektiv. Men jag vill inte påstå att jag är en olycklig person. Jag vill inte påstå att jag tycker om att förstöra mig själv, för enligt mig så är det inte så. Problemet är att logiken inte överrenstämmer med mina känslor, och därför kan jag inte bryta detta beteendemönster, för att trots att jag vet om alla de negativa konsekvenserna, så tar jag inte åt mig dem så pass att det får mig att sluta.
Vill jag leva såhär förevigt? Nej. Men jag vill fortfarande bibehålla den "kontroll" som det ger mig. Jag vill fortfarande kunna känna dess närvaro. En lättare version. Det är som om jag vore en knarkare, och skulle säga att jag vill inte vara beroende av droger men jag vill fortfarande kunna ta det då och då.
Idiotiskt. Fullständig idiotism. Jag försöker övertala mig själv dag efter dag att det är inte så jag vill leva. Jag vill vara fri från mina ätstörningar. Jag vill inte behöva springa på toaletten hela tiden och köra ner handen i halsen för att få upp maten jag nyss åt. Jag vill inte smygäta om nätterna och sedan istället för att sova, spendera flertals minuter med huvudet i toalettstolen. Jag vill inte behöva planera svält hela tiden. Jag vill inte känna mig otillräckligt smal, jag vill inte betyngas av ökande siffror på vågen, jag vill inte tänka på kalorier, jag vill inte ha ångest efter att jag har ätit, jag vill inte inte kunna äta något på grund av det heller. Jag vill vara fri. Men jag vill vara smal. Jag vet att smal kan jag vara ändå. Jag vet det, men jag vägrar tro det. Så jag väljer att leva ett fängslat liv, för då kan jag åtminstone försäkra mig själv om en smal kropp. Tydligen är det en av de viktigaste sakerna för mig. Absurt. Återigen fullständig idiotism. Jag vet att det är bara jag som tycker det är viktigt (alltså för mig). Det är inte så som att jag kommer ha färre vänner för att jag blir frisk från min ätstörning. Ingen kommer älska mig mer för att jag har anorexi eller bulimi. Jag är jag, och jag syns bäst i solen. Om jag gömmer mig i skuggan - min ästörning - så skiner jag inte alls. Jag svälter och spyr bort delar av mig själv, varje dag. Går det ett steg längre kanske jag inte ens kommer orka vara mig själv längre. Jag som är en sådan underbar person. Det är synd att jag ska behöva tänka såhär.
Men ätstörningar är tyvärr inte bara koncentrerat på det ytliga, det vill säga ens utseende. Jag vill inte vara smal för någon annan än mig själv. Jag är den sortens människa som behöver kontrollera allt, men det finns många saker i livet jag inte kan kontrollera, det vill säga alla plötsliga händelser, och även andra händelseförlopp som jag inte har någon kontroll över. Allt kan bara skita sig när som helst. Man måste förlita sig på sannolikheten, som också kan visa det motsatta. Därför har jag hittat något eget - något som är mitt, någonting ingen kan ta ifrån mig. Detta är något jag vill tro att jag har kontroll över (men egentligen är det så att det är ätstörningen som kontrollerar mig), och därför finner jag en slags säkerhet i det hela.
Denna blogg är menad åt ett eget pepp, där jag försöker åtminstone bryta detta beteendemönster. Jag vill lämna bulimin bakom mig. Den tyngsta kampen i mitt liv ska nå ett definitivt slut. Annars kommer jag inte orka mer. Det finns för många fysiska konsekvenser som följer denna 'sjukdom', konsekvenser som jag redan börjar lida av, och andra som jag fruktar.
Jag vill vara hel, fungera som en hälsosam människa. Jag vill inte befinna mig i en spiral som bara leder mig neråt. Målet är att ta mig härifrån, och börja äta (nu säger min hjärna åt mig: inte äta, svälta!) För svälta är det jag egentligen vill. Fan. Nej men jag ska försöka. Livet är kort, och man måste ändå göra det bästa och det mesta utav det.
I wanna find whatever there is to find
I wanna know how things could turn out fine
Tyckte att jag behövde lite förändring. Jag är så trött på mitt ständiga tjat i min gamla blogg (inte från denna hemsida, utan från en annan, mer privat sida)
Jag kommer förmodligen gnälla lika mycket här. Vet inte hur pass ärlig jag vågar vara, med tanke på att någon kanske hittar mig. Jag har sådana skumma saker för mig att ibland tänker jag om folk verkligen hade ändrat sin åsikt om mig om de visste hur fängslad jag är i mitt destruktiva beteende.
Det är inte min mening att vara destruktiv. Mitt mål är inte att förstöra, det är att hitta en slags trivsel. Dock kallar folk det för ett självdestruktivt beteende, men jag vill hitta ett mildare namn för det. Andra vill slå ännu hårdare och påstår att det är "ett långsamt självmord" men jag har inga planer på att ta mitt liv. Jag älskar livet och allt som omfattar det. Att leva, det är någonting jag vill göra förevigt. Det att jag gör något som anses vara farligt är en annan sak. Jag skapar mina egna gränser, men tyvärr är jag inte rätt person att sätta dessa gränser för dom blir otydliga med tiden, eller så flyttas de fram. Jag lurar mig själv att det jag håller på med är bra. Jag frågar mig själv: Mår du bra av det? Och svaret lyder: Ja, jag mår bra av det. Jag mår bara dåligt när det inte går som det ska. En knarkare hade sagt samma sak, att han eller hon mår bra när de befinner sig i ett rus, men att de mår dåligt av att snea eller överhuvudtaget av att de förlorar mycket på det också. Jag tänker inte lura mig själv helt och hållet och påstå att detta är något produktivt, åtminstone inte i ett positivt perspektiv. Men jag vill inte påstå att jag är en olycklig person. Jag vill inte påstå att jag tycker om att förstöra mig själv, för enligt mig så är det inte så. Problemet är att logiken inte överrenstämmer med mina känslor, och därför kan jag inte bryta detta beteendemönster, för att trots att jag vet om alla de negativa konsekvenserna, så tar jag inte åt mig dem så pass att det får mig att sluta.
Vill jag leva såhär förevigt? Nej. Men jag vill fortfarande bibehålla den "kontroll" som det ger mig. Jag vill fortfarande kunna känna dess närvaro. En lättare version. Det är som om jag vore en knarkare, och skulle säga att jag vill inte vara beroende av droger men jag vill fortfarande kunna ta det då och då.
Idiotiskt. Fullständig idiotism. Jag försöker övertala mig själv dag efter dag att det är inte så jag vill leva. Jag vill vara fri från mina ätstörningar. Jag vill inte behöva springa på toaletten hela tiden och köra ner handen i halsen för att få upp maten jag nyss åt. Jag vill inte smygäta om nätterna och sedan istället för att sova, spendera flertals minuter med huvudet i toalettstolen. Jag vill inte behöva planera svält hela tiden. Jag vill inte känna mig otillräckligt smal, jag vill inte betyngas av ökande siffror på vågen, jag vill inte tänka på kalorier, jag vill inte ha ångest efter att jag har ätit, jag vill inte inte kunna äta något på grund av det heller. Jag vill vara fri. Men jag vill vara smal. Jag vet att smal kan jag vara ändå. Jag vet det, men jag vägrar tro det. Så jag väljer att leva ett fängslat liv, för då kan jag åtminstone försäkra mig själv om en smal kropp. Tydligen är det en av de viktigaste sakerna för mig. Absurt. Återigen fullständig idiotism. Jag vet att det är bara jag som tycker det är viktigt (alltså för mig). Det är inte så som att jag kommer ha färre vänner för att jag blir frisk från min ätstörning. Ingen kommer älska mig mer för att jag har anorexi eller bulimi. Jag är jag, och jag syns bäst i solen. Om jag gömmer mig i skuggan - min ästörning - så skiner jag inte alls. Jag svälter och spyr bort delar av mig själv, varje dag. Går det ett steg längre kanske jag inte ens kommer orka vara mig själv längre. Jag som är en sådan underbar person. Det är synd att jag ska behöva tänka såhär.
Men ätstörningar är tyvärr inte bara koncentrerat på det ytliga, det vill säga ens utseende. Jag vill inte vara smal för någon annan än mig själv. Jag är den sortens människa som behöver kontrollera allt, men det finns många saker i livet jag inte kan kontrollera, det vill säga alla plötsliga händelser, och även andra händelseförlopp som jag inte har någon kontroll över. Allt kan bara skita sig när som helst. Man måste förlita sig på sannolikheten, som också kan visa det motsatta. Därför har jag hittat något eget - något som är mitt, någonting ingen kan ta ifrån mig. Detta är något jag vill tro att jag har kontroll över (men egentligen är det så att det är ätstörningen som kontrollerar mig), och därför finner jag en slags säkerhet i det hela.
Denna blogg är menad åt ett eget pepp, där jag försöker åtminstone bryta detta beteendemönster. Jag vill lämna bulimin bakom mig. Den tyngsta kampen i mitt liv ska nå ett definitivt slut. Annars kommer jag inte orka mer. Det finns för många fysiska konsekvenser som följer denna 'sjukdom', konsekvenser som jag redan börjar lida av, och andra som jag fruktar.
Jag vill vara hel, fungera som en hälsosam människa. Jag vill inte befinna mig i en spiral som bara leder mig neråt. Målet är att ta mig härifrån, och börja äta (nu säger min hjärna åt mig: inte äta, svälta!) För svälta är det jag egentligen vill. Fan. Nej men jag ska försöka. Livet är kort, och man måste ändå göra det bästa och det mesta utav det.
I wanna find whatever there is to find
I wanna know how things could turn out fine
