Alla dessa lögner
”35 kronor för ett lypsyl? Första april var ju i fredags!”
”Lilla gumman då. Det heter faktiskt hudsalva”
Typiskt. Bara för att det har ett mer pretantiöst namn får det lov att kosta en förmögenhet. Jag som lastar av hela min studielön på en finöl på den där baren endast människor i medelåldern går på, för de har ungar som stör och de behöver lite avkoppling nu när barnvakten äntligen ställde upp och behöver fira sin bröllopsdag två månader försent. Jag kanske borde ta mig i kragen och köpa billig vodka från systemet, sätta mig i en sliten soffa och tycka det är roligt att spendera hela kvällen i en evig kamp att byta låt på spotify.
”Jag har ju köat fyra låtar redan. Du får helt enkelt vänta.”
Nej, tack. Hellre lånar jag ett par drinkar från våra föräldrars skattepengar och tror att jag är lite finare– och om det så är att det är tjugotreårsgräns på puben ikväll, ler jag åt vakten och säger att snart är det ju min födelsedag och för övrigt är det en måndag; vadå, är allt fullbokat på uteserveringen klockan tio på kvällen? Troligen inte.
”Köper du ett glas vin till mig? Du är ju ändå skyldig mig eftersom jag betalade ditt inträde på klubben häromveckan.”
”Absolut” säger jag med världens största generösa leende, medan jag sakta men säkert ta mig fram till baren och helt plötsligt är det inte lika okej att lägga ut sextio kronor för ett ynkelt glas vitt. I och för sig var jag skyldig honom ett visst antal slantar men jag hade hellre velat blunda och låta honom stälja från min plånbok än att jag själv ser mig knäcka ännu en hundring. Vad hände med alla de gångerna då vi var ute och du inte hade pengar så jag bjöd dig på en fika? Det hade han glömt. Det vore ju ytterst snålt av mig att påminna honom om det – ändå sitter han där och småler för sig själv för en gratisdrink.
”Tack så mycket. Ville inte påminna dig egentligen – det känns ju så fruktansvärt snålt.”
”Oroa dig inte. Jag tänkte ändå erbjuda mig.”
Lögn.
