In the flesh?

Still a little bit of your taste in my mouth
Still a little bit of you laced with my doubt
Still a little hard to say what's going on

Still a little bit of your ghost your witness
Still a little bit of your face I haven't kissed
You step a little closer each day
Still I can't say what's going on

Stones taught me to fly
Love taught me to lie
Life taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

Still a little bit of your song in my ear
Still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on



Så kom ett nytt år, 2010, och mycket har hänt sedan jag senast bloggade här. Startade en ny blogg i somras, som jag nu tänker överge på grund av dess deskruktivitet och negativitet. Visserligen står det inte så mycket positiva saker i den här bloggen heller, men till skillnad från den andra är den åtminstone en aning mer positiv. Jag läste igenom mina gamla inlägg precis, och fastnade för ett stycke som uttryckte sig om hurvida dåligt jag mår utan att veta om det. Jag skrev att jag säkerligen kommer titta tillbaka på mitt dåvarande liv och tänka "Hur kunde jag leva sådär?". Och det är precis så jag tänker. Jag har nu genomgått ett 17 veckors dagvårdsprogram för ätstörningar och mår betydligt mycket bättre nu. Jag ser tillbaka på den personen jag var förut, smått nostalgisk och jag känner en viss saknad. Men det är bra. Det vore mycket värre om jag hade känt längtan. Jag längtar inte tillbaka, men jag saknar gymnasietiden så enormt. Jag saknar allt med det - att vakna 6.30 varje morgon, stå ute i kylan och vänta på bussen; sitta på bussen. Komma till skolan 8.05 och titta mig efter Viktor. Inte för att jag gillar honom, absolut inte. Jag vill bara titta liksom. Kom också på att självförnekelse var ett väldrigt karakteristiskt drag hos mig då. Jag är inte sjuk, och jag gillar inte Viktor. Men till slut fick jag en realitetsförklaring. Bra det. Hursomhelst, jag pratade om saknad. Jo, jag saknar även lektionerna. Saknar att skriva i min kalender, att ta anteckningar och småprata med vännen bredvid mig. Lunchrasterna... trots att mitt hjärna jobbade som mest just då: "ät, ät, ät, ät inte, ät inte, ät inte....". Gud, Paulina... Vad sorliga vi var. Då.

Ja, mycket har hänt sedan dess. Sommaren var både kaotisk och underbar. Viktor, killen som jag inte gillade det vill säga, visade sig vara någon som jag tyckte om trots allt. Men det visste jag redan för längesedan. Utan honom hade jag nog gått under i somras. Vi hade en mysig sommar, mycket umgänge, filmkvällar, drinkar och popcorn, middagar, fester osv. Att ha pojkvän var något extremt nytt för mig då, visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Hade väldigt svårt i början med att våga visa känslor. Kunde inte ens spontant ta i hans hand, för tänk så skulle han avvisa mig? Löjlig du är, Paulina. Eller var. Numera tänker jag inte så längre. Men sommaren var också väldigt slitsam. Jag flyttade till Genarp med min mor och broder, utan att egentligen veta om det. Jag visste att jag skulle flytta, visste att det skulle ske, men jag hade alldeles för mycket sirap i huvudet för att förstå att det verkligen var sant. Jag spenderade så många timmar där utan att förstå att det var mitt nya hem. Hatade allting med det där stället, vilket resulterade sig i att jag kunde inte behålla en endaste matbit där. Mitt liv i somras gick ut på att jag träffade Viktor, grät och hade ont i magen. Åt någonting för att sluta skaka av hunger och utmattning. Under de fåtal timmar under dagen då jag inte umgicks med Viktor var jag hemma och åt. Och spydde. Gång på gång, 3-4 ggr om dagen. Kunde även börja hetsäta hemma hos Viktor, och sprang snabbt hem till mormor som jag tillfälligt bodde hos medan hon var bortrest, för att fortsätta äta och slutligen spy. I somras var jag en tickande bomb, och jag är evigt tacksam att Viktor stod ut med mig, trots att han kanske inte visste i detalj vad som hände med mig då.

När Viktor i augusti månad åkte för att göra lumpen, var jag helt stensäker på att vi skulle göra slut. Trots att jag inte ville det förståss. Jag gick runt och väntade på att bli dumpad. Men det skedde aldrig, lyckligtvis. De första veckorna hörde jag inte från honom så mycket (inte konstigt när han hade sin grundutbildning) och i samband med mitt sjuka tillstånd tolkade jag det som att allt var numera över. Efter att ha spenderat en hel månad med någon blev det plöstligt bedrövligt att känna sig ensam igen. Alla mina vänner hade påbörjat sina universitetsstudier, börjat lumpen eller fortsatt gymnasiet och ett fåtal andra vänner blev förlorade. Jag var ensam i en äcklig liten by och helt plötsligt mörknade hela min värld. Det enda jag ville göra var att börja min dagvård för jag var så bortom all möjlig kontroll att det var nästan löjligt. Jag brydde mig inte om att gömma min ätstörning då. Jag vägrade äta middagar med 'familjen'. Åt min egen mat, dvs. allt sockrigt, fettigt och onyttigt i stora mängder flera gånger om dagen och brydde mig inte om att någon hörde mig kräkas längre. Mamma brukade komma hem från jobbet och de som var kvar i huset under dagen med mig brukade komma till min mamma i häpnad och berätta hur mycket jag åt och hur många gånger jag spydde. Min reaktion var: "Jaha, och?". Jag duschade fyra gånger om dagen, det luktade kräk överallt i toaletten. Mat försvann så fort kylskåpet fylldes. Mina pengar blev till mat, blev till spyor. Bra dagar för mig var då jag inte åt någonting. Då var jag ännu mer deprimerad, och orkade inte ens resa mig ur sängen. Ångestattacker varenda morgon. Sick.

Så i september började jag min dagvård och det var svett och tårar hela höstterminen och inte förrän efter jullovet insåg jag att jag ville bli frisk På Riktigt. Nu sitter jag här, äter geléhjärtan som jag fick av Viktor (igår var nämligen alla hjärtans dag) på ett sätt jag inte har ätit förut sedan sex år tillbaka. Jag är äntligen ärlig mot mig själv. Jag mår bra, och nu på riktigt.



Men jag måste ändå handskas med tankarna varenda dag. Tankar som virrar runt och frågar mig om jag inte längtar efter att gå ner i vikt igen. Nej, det vill jag inte. Det enda jag vill göra nu är NÅGOT. Jag vill ha ansvar, en plikt till att vara någonstans på en viss tid. Jag vill att alla runt omkring mig ska må bra och få chansen till att göra det dom vill i livet. Det går verkligen att gräva sig ur en djup håla. För mig åtminstone är det något helt otroligt att det hände. Jag är fortfarande samma person, dock mindre tankestörd. Allt känns så stort och mäktigt när man befinner sig nergrävd i hålet. Men man inser medan man håller på att ta sig ur, att allt var bara en bagatell. Jag gick inte ut med 40p, jag kommer förmodligen inte komma in på de universitet jag sökte till. Men det finns alltid en framtid framför mig. Klarar jag inte det nu, gör jag det nästa gång. Det vore synd, men det är inte hela världen. För om det är någonting jag har lärt mig av den engelsk literatur vi läste på IB så är det att det är inte målet som är det viktigaste, utan strävan efter det. Jag hoppas visserligen att jag kommer in på något universitet och jag kommer förmodligen bli hjärtkrossad om jag blir nekad till alla, men jag vet att det komma lösa sig. Det måste det göra. Eller? Samma sak med maten. Så länge jag inte blundar så kommer jag inte råka gå fel.

Sedan finns det vissa frågetecken i mitt huvud jag inte vågar ställa mig själv riktigt ännu. Trots att jag redan har gjort det. Det jobbigaste med just nu är att man inte vet vad som kommer ske senare.

Men det löser sig.