In the flesh?

Och så var det dags att uppdatera bloggen. Har varken haft tid eller lust att skriva på sistone. Rättare sagt, jag har inte haft lust att skriva. Tid ska man aldrig underskatta. Tid har man alltid, vare sig man är stressad eller har mycket att göra. Så många gånger jag har klagat på tidsbrist men ännu så många tillfällen jag har infunnit mig i, då jag slösar tid på orelevanta saker som facebook, sms och MSN. Det är någonting med kommunikation mellan människor som är betydligt mer intressant än studierna. Förvånansvärt?



Idag är det söndag, just nu sen kväll och imorgon är just a another manic Monday. Imorgon kompleterar jag mitt engelska examen och har då endast spanska och psykologi kvar. Har skrivit en utförlig studieplanering inför psykologin så jag känner mig otroligt lättad faktiskt. Dessutom stod det i mitt horoskop att planering gynnar mig just nu, och trots att jag inte lägger hela mitt förtroende på horoskop är det alltid bra att vara på den säkra sidan.

Det stör mig att jag inte har panik över exams. Det stör mig att jag inte behöver intala mig själv att det kommer gå bra. Det stör mig så ofantligt att jag litar på allt kommer gå bra. Sådan är jag alltid. Jag må ha svåra perioder, må vara i komplicerade situationer, ibland triggar stressen till galenskap men innerst inne vet jag alltid att allting kommer lösa sig till slut. Visserligen är denna inställning till livet helt rätt och det får mig att bibehålla ett sorts lugn, men samtidigt så blir jag paranoid och låter mig själv leka med tanken att någon gång kommer något gå fel - någon gång kommer jag bli motbevisad och där kommer jag stå i klistret och vänta på att jag på något magiskt vis kommer ta mig ur. Så har det alltid varit och enligt sannolikheter bör det alltid vara så? Men vad gör jag då när jag en dag kommer inse att ingenting har gått som jag planerat? Det räcker inte alltid att förlita sig på tur. Jag menar inte att jag är en naiv person - jag är oerhört realistisk av mig och jag tar ansvar och vet vad som krävs för att uppnå ett visst reslutat. Det är inte så att jag kommer skita totalt i att plugga och ändå hoppas på att det kommer gå bra imorgon. Det är heller inte så att skiter i att jobba på att bli frisk från min ätstörning och hoppas på att det kommer plötsligt försvinna. Inte heller är det så att jag tror att alla andra problem kommer lösa sig utan att jag bidrar med någon förändring. Dock kommer jag ägna mig någon timme åt läsning, och känna att jag kan det tillräckligt bra för att ordbajsa resten imorgon, kommer att gå och lägga mig med halvtaskigt självförtroende samtidigt som jag kommer försöka intala mig själv att det inte finns mer jag kan göra åt situationen nu och att sömn är väsentligt om jag ska kunna klara av två timmars uppsatsskrivning imorgon. Slutligen har jag övertalat mig själv och sjunker in i en god sömn.

Och så är det alltid för mig.

Imorgon kommer jag att vakna och vara jättesugen på frukost för vem fan gillar inte mat? Samtidigt kommer jag försöka övertala mig själv att inte äta den och kör en idiotlogiken där flertals argument (som är rentav idiotiska) kan få mig att ändra mig totalt. Jag vet att jag kommer sluta äta frukost igen när exams är över, nu prioriterar jag lite åtminstone. Men fan. Jag kommer sakna havregrynsgröten. Varför kan jag inte låta det bli en god vana? Rent logiskt finns det ingenting som pekar på att äta frukost hade haft en negativ inverkan på kroppsvikten. Dock handlar det inte om vikten. Det handlar om att jag äter, när jag kan välja att inte äta. Det handlar om att jag tar ett beslut som sätter mig i en viss kategori. Jag blir "hon som inte har diciplinen att inte äta" istället för att tänka realistiskt och förstå att man istället är "hon som strider emot alla sina tankar och känslor kring mat och äter trots att det tar emot för att det rätta att göra".

Men nu är det faktiskt dags för lite literatur. The Great Gatsby och Great Expectations. Härligt. Eller inte. Hade hellre suttit med ett glas vitt och ätit något gott. Jag har insett att mat smakar som bäst och ger minst ångest när jag äter den i en miljö som motiverar mig till att vara normal. Sist var det plock och pinn med Sofie. Jag tänkte inte ens på att det fanns kalorier i det jag åt. Okej, det var en lögn förresten. Men jag hade inga planer på att tömma magen efter den måltiden. Vissa stunder är för njutbara för att spola ner i toaletten.

Typiskt mig att fortsätta skriva när jag väl har bestämt mig för att sluta.

Nu är det intensiv läsning som gäller!