In the flesh?

Gårdagens händelse har verkligen fått mig att tänka. Visserligen har jag råkat ut för samma situation förut men igår kändes det annorlunda på något vis. Jag har nu dag efter dag försökt övertyga mig själv att sluta med kräkningarna. Varje dag har jag varit bestämnd på att sluta. Varje dag misslyckades jag. Och så igår vaknade jag till en frukost där jag överåt, därefter var det dags för uppkastningen men fick ju som sagt inte upp något i början. Och jag grät som ett litet barn. Jag skrek och jag grät. Jag låg nere på badrumsgolvet i fosterställning och bara grät och grät. Inte förrän jag fick upp nästan allting blev jag omedelbart lugn och glad igen.

Idag känner jag verkligen inte för att böja mig ner för toalettstolen igen. Jag känner verkligen inte för att borra ner mina händer i halsen och trycka på min  mage tills jag känner alla innerdelarna av magen. Nej, nej, nej det är slut på det. Men ändå är det någonting som drar mig till köket. Hade inte min mamma varit hemma hade jag utan tvekan stått där igen och ätit allt som inte har ett datum som redan har passerat. Men faktumet att min mamma är hemma förhindrar mig att gå och äta och spy. Med detta i åtanke (att jag inte får äta-spy) blir det otroligt svårt att äta överhuvudtaget. Även en frukt kan få mig att tappa kontroll och vilja äta "för jag har ju redan misslyckats". Varför kan man inte bara stå ut och vänta tills mättnaden går över? Den gör ju det till slut.

Egentligen hade jag velat göra havregrynsgröt nu. Jag vet att jag inte kommer gå upp i vikt på det, men det är så svårt att intala sig själv att gå och göra de. Nu tänker jag dessutom: Du kan spy upp det Paulina, då är det lugnt. Men nej! Jag får ju inte. DÄRFÖR är det oerhört svårt att ens ta en tugga mat. Och att svälta är ju mycket bättre, något man kan ha mer stolthet över. Men det tar så mycket på ens krafter.

Jag vet inte vad jag ska göra.
En sak är säker: jag ska plugga.