In the flesh?

Ärlighet varar längst

En tur och retur resa in till magen, välkomna - trevlig vistelse och en säker resa hem. Min magsäck är som en av de där canarie öarna, full av turister. Mat som kommer, bränner sig lite och sedan reser tillbaka. Hasta la vista.
Är hemma nu och ska snart äta middag och vänta tills huset evakueras så att jag kan äta vidare och kräkas. Ja, jag är dum i huvudet, mest för att jag längtar. Ska bli så skönt. Dagen är redan förstörd med tanke på all lunch jag åt.
Visserligen åt jag endast grönsaker och visserligen kräktes jag upp en del av den och visserligen är det otroligt onödigt att ha ångest över några fåtals kalorier.

Gick förbi en massa skyltfönster idag och kollade mig i reflektionerna. Jag var så nöjd över det jag såg - jag är ju trots allt så smal och snygg. Men ändå fanns det något som fattades. Paulina, du kan bli ännu smalare. Dina lår kan minska lite till. Kom igen, försäkra dig om att du är smal och försäkra alla andra som inte märker det direkt.
Varför vill jag att det första folk ska tänka på när de ser mig är att de ska tycka att jag är smal? Ingen annan frisk människa förknippar smalhet med duktighet och framgång? Hur kan jag inte vara stensäker på det? Innerst inne vill de också lyckas.

Lögner.

Vad händer när jag når min målvikt? Jag kommer inte sluta då, det vet jag redan. Det kommer bara bli jobbigare och jobbigare. Mina exams står på spel. Varför fortsätter jag övertala mig själv att detta är dåligt när jag innerst inne väljer att inte lyssna och går min egen väg ändå?

Helt ärligt

Vet du vad jag tänker på när jag går där ensam med ipod hörlurarna i vardera öra på väg mot skolan eller hemmåt? Jag planerar svält, jag planerar eländiga toalettbesök med huvudet i toalettstolen. Jag nojar över min vikt. Mesta tiden tänker jag och önskar jag så innerligt att jag ska bli smalare. Jag får lyckorus när jag fantiserar om den dagen då jag är jättesmal. Jag bli nöjd, även om det är för en stund. Jag förknippar smalhet med styrka.


Syndare, syndare.
Det är synd.

Jag säger till mig själv att jag ska börja ta tag i min ätstörning efter att jag har gått ut gymnasiet. Är det verkligen smart att flytta fram det? Samtidigt som att jag vet att det är omöjligt att sluta nu och börja ett hälsosamt liv (jag har inte tid med all ångest som tillfrisknaden medför...) så är jag rädd att ätstörningen kommer ta större plats än studierna. Detta senaste året har pekat på det; jag har prioriterat toaletten framför böckerna.

Jag skäms

Just nu är jag så pass förvirrad att jag bara låter mig själv omfamnas av det första som dyker upp. Jag vill kontrollera allt men jag märker att allt kontrollerar mig. Var är jag och min riktiga viljestryrka? Var försvann hon som litade på logiken? Om hon finns kvar så är hon nu sopad under mattan och täckt i damm. Hon låter sig trampas ihjäl. Men jag vet, och jag hoppas hon vet likaväl, att en vacker dag (förhoppningsvis snart) kommer hon dras ut ur sitt mörka ställe och dammas av och återigen skina.

Livet är en erfarenhet. Vi lär oss av våra misstag och vi njuter av solsken efter regn.

Jag väntar inte på solsken, för jag vet
att
som naturen har visat gång efter gång
så kommer den alltid tillslut

Tålamod är det enda jag kan ha