Oh, you're so naive, yet so...
Så nu har det gått en bra tid innan jag senast skrev någon blogg, i synnerhet på just denna sida. Mycket har hänt sedan dess, har blivit 'frisk' från ätstörningar, har gjort re-takes i IB Math Studies och hoppas jag på att få ett jobb tillsvidare. I höst börjar jag mina utomlandsstudier på Univeristy of Glasgow, där jag b.la. ska plugga Psykologi. Är sjukt motiverad till att sätta mig bakom skolbänkarna igen och längtar efter att behöva plugga och känna mig riktigt produktiv. Har ansökt och fått bekräftat ett boende (Murano Student Village - large flats) och allt är nämligen fixat förutom CSN lånet jag ska ansöka till snart. Känns bra.
Samtidigt känns det läskigt att man ska påbörja ett nytt liv och lämna hela sitt nuvarande liv bakom sig. För på ett eller annat sätt gör man ju det. Min familj, mina vänner, min pojkvän... Hur skall allt detta gå? Familjen och vännerna har man alltid kvar på ett eller annat sätt och om vännerna blir färre jämnar det alltid ut sig då det tillkommer fler hela tiden. En pojkvän har man ju en åt gången och man investerar ändå så mycket tid och energi åt ett förhållade, men mest av allt känslor, och det känns riktigt jobbigt att tänka på vad som komma skall. Mest för att man har på något sätt ingen aning och det är väldigt svårt att förutspå. Ur en negativ synvinkel är det mycket troligt att man kommer göra slut sinom tid. Visserligen sker detta väldigt ofta att ett förhållande tar slut efter en viss tid. Samtidigt får man inte hoppas på för mycket för då anses man bara vara naiv.
Jag säger alltid till mig själv att jag ska ta allt som det kommer, men samtidigt infinner jag mig själv i en tankekrets där jag maler tanke, efter tanke - ett resultat enbart av rädsla och osäkerhet. "Lev i nuet", som de alla säger (och som jag säger till alla dessutom). Visst, jag får väl göra det. Suck, betyder detta att jag inte får tänka på något överhuvudtaget? Mitt liv bakom kulisserna är enbart dagdrömmeri och förutspåelser på framtiden. Jag vill leva på ett visst sätt, känna ett visst folk, göra vissa saker. Några luckor för överraskningar äger inget rum, då jag har tänkt och malt varenda möjliga situation som kan uppstå. Visserligen är det bra att vara förbered, men jag önskar samtidigt att jag kunde slappna av lite och inte tänka för mycket.
Folk säger alltid att jag tänker för mycket. Jag undrar inte vad de menar.
Hursomhelst så anser jag mitt liv vara nästintill perfekt för tillfället. Är bara rädd att förlora den här lyckan.
